Analys av romanen Resor med moster Augusta (en roman skriven av Graham Greene)
Början: Romanen börjar med att huvudpersonen är på en begravning och funderar över sitt liv när han blir avbruten av en rätt osmaklig kommentar som viskas i hans öra.
Kommentaren i kombination med sceneriet gör att en nyfiken känsla förmedlas och läsaren känner sig nästan tvungen att ta reda på vem som vågar yttra något så opassande på en begravning, människors lite hycklande sätt att på en och samma gång förbanna och beundra ett sådant uttalande märks både i romankaraktärens såväl som läsarens reaktion.
Det framkallar en form av äckelblandad fascination som under händelsernas gång utvecklas till en allmängällande fascination över just den här typen av oblyga yttranden och aktioner som moster Augusta kännetecknas av.
Historien sätts snabbt i rullning då Henry efter ett besök hos Augusta får besök av polisen vilket snabbt följs av en resa till Brighton som i sin tur leder till att resten av historien kommer igång. Jag har lite svårt att se polisbesöket som en ensam startpunkt då jag tycker att Brighton resan är minst lika viktig för den fortsatta historien.
Krångel: Krånglet dyker också snart upp i form av Henrys eget självförnekande och övergripande dåliga självkännedom, hans vilja att få reda på sitt verkliga ursprung nästan drunknar i hans rädsla för att få reda på otrevliga sanningar. Han slåss mot sitt inre och har dessutom ytliga krångel i form av de händelser som sker under de ”äventyr” (oftast mindre lagliga sådana) som Augusta drar med honom på då de ofta resulterar i duster med olika polismyndigheter.
Hjälte: Henry är som huvudperson den självklara hjälten som faktiskt lyckas ta itu med sina krångel och växa genom erfarenheterna. Genom att använda sig av det som man annars skulle kunna se som hans svagheter (hans naivitet och oerfarenhet) lyckas han klara av situationer som för de flesta andra av romankaraktärerna kunde ha blivit övermäktiga. Ytliga krångel han tar itu med är annars då han med hjälp av sina kontakter ser till att Visconti och Augusta slipper bli åtalade av CIA och då han smugglar med sig en mycket viktig tavla till Sydamerika. Oftast gör annars hans blotta existens och närvaro i närheten av de mer eller mindre skumma situationer som Augusta befinner sig i att de klarar sig ifrån upptäckt.
Det lustiga här är att Henry blir hjälte då han överger samhällets normala (eller åtminstone ytliga) moral för en mycket öppnare där han faktiskt kan se kriminella aktiviteter som en möjlig sysselsättning, så länge de inte innefattar onödigt våld. Istället för den vanligare omvända varianten då en skurk går över till de ”goda”.
Medhjälpare/Mentor: Mentor och till viss del även medhjälpare är moster Augusta som i hela romanen ledsagar Henry genom olika stadier av förståelse och återuppvaknande tills han slutligen inser sanningen om sitt liv, sitt förflutna och allt liknande.
Även Tooley och hennes far, CIA-agenten fungerar som medhjälpare då de ser till att utrusta honom med de frågor han behöver för att kunna fortsätta sitt sökande efter sanningen.
Fiende: Fienden här är Henrys naivitet och hans motvilja till förändring som paradoxalt existerar jämsides med hans lust att ta reda på saker om sitt liv som han vet radikalt kommer att förändra hans syn på sitt förflutna. Den dåliga kunskapen som Henry har angående sitt eget inre, sina åsikter och känslor är till en början lik en vägg som förhindrar all djup känslorörelse och förståelse att nå både in och ut från honom. Han är likt en robot styrd av konventioner och andra människors åsikter om honom.
Clown: att hitta en clown i den här romanen är inte alltför lätt, Wordsworth kan väl anses inneha den rollen med sina evigt underliga kommentarer men samtidigt känns han som om han är en tragisk clown snarare än en komisk då han blir ”sviken i kärlek”.
Formbytare: Henry är givetvis formbytaren i den här romanen då han är den som går från att vara nästan mekaniskt laglydig och framför allt ordinär, den ultimata genomsnittsmänniskan, till att vara en viktig kugge i en (olaglig) import/export rörelse. Hans moral genomgår stora förändringar samtidigt som han upplever och på så sätt lär sig mer om sin omvärld och hur den i verkligheten fungerar.
Yttre skuggor: De poliser och andra myndigheter som hela tiden är efter paret av olika anledningar är inte farliga nog för att kunna räknas som fienden men som yttre skuggor fungerar de då de trots allt förmedlar en känsla av att Henry och Augusta på en och samma gång är både kriminella men ändå så vanliga och trevliga.
Värld: Romanen utspelar sig i den ”verkliga” världen, densamma som vi lever i men eftersom händelserna utspelar sig under 1960-talet, i multipla världsdelar och i mycket olika kretsar, bland kriminella så väl som strikta och laglydiga människor så formas världen ändå till att te sig overklig och fiktionsliknande. Om den inte hade förmedlat så många olika verkligheter på en gång hade den antagligen känts som en bättre spegling av tidseran än vad den nu gör. Istället beskriver den verkligheten i olika folkklasser, länder och liknande och det blir lite för mycket att ta in och acceptera som en ackurat realitet.
Kris: Krisen i denna roman pågår från den tidpunkt Henry påbörjar sitt och Augustas gemensamma resande till dess epilogen startar. Han kämpar mot sitt förstånd och mot alla nya intryck och genomgår helt enkelt en livskris. Han försöker omvärdera sitt liv och leverne samtidigt som han desperat försöker hålla all ny information på stången. Han är urtypen för en komplex paradoxal människa som slits mellan sökandet efter sanningen och oviljan att överge all den säkerhet som han ditintills har haft tack vare sitt oklanderliga beteende och förflutna.
Klimax: Tidpunkten då Henry slutligen inser att Augusta i själva verket är hans mor och han hittar Wordsworth ihjälstucken kvalificerar sig som den självklara klimaxen i denna roman. Allt är evinnerligt förvirrat (och alldeles för hoptryckt, mindre än två sidor i pocketformat) och det tar ett bra tag innan alla händelser hinner kategoriseras in i den historia som jag parallellt med läsningen spelar upp i min fantasi.
Seger: Segern är givetvis då Henry ger upp sitt motstånd och tar in all den information om sig själv som han hela tiden har försökt hålla ifrån sig, han inser att Augusta är hans riktiga mor och han förlikar sig med sina känslor i fråga om vad som är rätt och fel.
Hemkomst: Då han väljer att stanna kvar hos Augusta och mr. Visconti i Paraguay för att fortsätta driva deras ”företag” och därigenom helt lämna sitt gamla liv bakom sig till fördel för en mer osäker, men samtidigt mer levande framtid. Han väljer sitt nyfunna, inte fullt så perfekta Jag istället för den marionettliknande figur han tidigare varit. Och återigen är jag inne på idén att man hittar hem då man hittar sig själv och kommer i kontakt med den inre människan som bor inuti våra yttre, fysiska skal.
No comments:
Post a Comment