A 7: Övertalningen

Analys av Övertalningen

Det första jag möttes av i romanen är en insikt i Annes faders sinne och funderingar. Ett tiotal sidor tillägnas diverse djupdykningar i familjens historia och struktur och flera av karaktärerna introduceras på ett mycket lugnt och informativt sätt.
Ändå lyckades denna början ge mig en känsla av att något ändå skulle komma att ske, det fanns en antydan i sättet på vilket texten är skriven som pekade på att något skulle förändras och det väckte självklart mitt intresse.
I och med att familjen Elliott tvingas hyra ut sitt hem och själva flytta, paret Croft flyttar in och Annes förflutna slutligen hinner ikapp henne rullar historien igång på ett milt men ändå omvälvande sätt.

Sedan har vi såklart krånglet, som jag skulle tro kan variera beroende på läsarens egna synsätt. Själv hittar jag fyra större, potentiella krångel:
- Annes förflutna i form av hennes val att inte gifta sig med (kapten) Wentworth, det vill säga att hon nu är olycklig och vet att det är hennes eget fel.
- Wentworths sårade stolthet vilket väl hör ihop med det föregående krånglet.
- Annes familj och vänner som styr hennes liv enligt sina egna åsikter.
- Det typiska Romeo & Julia –krånglet som Wentworth och Anne hade I det förflutna och som har påverkat dem båda mycket och gjort dem till de människor de är.

Min egen åsikt är dock att deras krångel egentligen ligger ännu djupare, i Annes vilja att blidka sina medmänniskor, i klasskillnaderna och i den allmänna synen på familj, kvinnor och män under den tidsperiod som handlingen utspelar sig. Att kvinnor ska stå under männen och inte ha egna åsikter och annat, speciellt inte unga kvinnor som aldrig varit gifta. Familjens vilja och anseende var också väldigt viktigt och även männen hade roller att spela, de skulle se till att vara framgångsrika familjeförsörjare som inte skulle visa mycket till känslor.
Hela tidsperiodens ideal verkar vara det som kastade Annes och Wentworths liv på ända och placerar sig som det största hindret mellan dem. Speciellt det där med att kvinnor inte skulle tala med män om sina känslor och att män inte skulle visa kvinnor sina. Sårad stolthet och missförstånd är det som skapar krånglet i den här romanen, utan alla outtalade känslor skulle det inte finnas någon handlig at bygga den på.

Annes eviga önskan att andra ska vara lyckliga även om hon inte är det gör henne till en sann altruist och det är det som är hennes reaktion på det enorma krångel hon har brottats med I det förflutna. För att på något sätt sona det ”brott” hon begick när hon struntade i både sina egna och Wentworths känslor och gav honom korgen förvägrar hon sig om och om igen alla chanser hon har till att bli lycklig och ger alltid efter för att andra ska må bra istället.
Hon verkar ändå ha lärt sig leva med sin olycka och tar ändå itu med alla mindre göromål som alltid behöver fixas i huset, samma sak är det hos Mary och överallt annars. Det är som att hon välkomnar alla chanser att hålla sig sysselsatt för att hon då slipper tänka på sig själv.
Logiskt nog gör allt detta att Anne är huvudpersonen i denna roman.

Mentorer har hon dock många. Själv anser jag ändå att åldern, egna erfarenheter och en ökad insikt i hur hennes familj och vänner (Mrs Russell) tänker och fungerar utgör de största mentorerna. Kapten Benwick är dock den person som jag tycker passar bäst som mentor, tillsammans med familjen Musgrove då de är de enda som behandlar henne som den tänkande, trevliga och ytterst kapabla människa som hon är. De värdesätter henne och visar henne också det. Det är genom de erfarenheterna som hon kan växa som människa och till slut vågar tillkännage sina egna åsikter och stå för dem. De hjälper henne att finna hennes egen vilja. På så sätt är de även medhjälpare så jag räknar dem som både och.

Fienden är helt klart den syn på klassamhället och som sagt de ideal som fanns under tidsperioden.

Clownen är ingen annan än Mary, som hela tiden har mer eller mindre hysteriska utbrott, är underbart hypokondrisk och fullkomligt egoistisk.

I den här romanen finns det mer än en formskiftare. Om jag ska vara ärlig tycker jag att de flesta verkar ingå i den kategorin. Louisa som helt skiftar fokus från Wentworth till Benwick och går från att vara sprallig till att vara stillsamt poesiälskande.

Den yngre Mr Elliot som är den uppenbart störste formskiftaren. Han går från att vara mycket vänlig och tillmötesgående till att förföra Mrs Clay så att hon inte ska gifta sig med den äldre Mr Elliot och ge honom en son. Hans skenbara rikedom som visar sig vara bortspelad är också ett bevis på hans förändrade karaktär, eller snarare en skiftning i hans fasad och framtoning.
Anne och Wentworth förändras även de, men jag vill inte riktigt kalla dem formskiftare.

Yttre skuggor är ytterligare en kategori med många nomineringar. Det är krigstid, fattigdom och klasskillnaderna i England och den dåliga ekonomi som börjar drabba folk i olika klasser.

En av vändpunkterna är enligt mig när Wentworth får reda på att Anne bröt deras förlovning efter starka påtryckningar från Mrs Russell. Då Anne flyttar till Mary och Wentworth också kommer dit och tiden i Bath är andra vändpunkter. Men det som slår mig som speciellt är att hela romanen mer eller mindre är en enda stor vändpunkt, Anne och Wentworth lär känna varandra bättre bit för bit och Anne finner sin självständighet på samma sätt.

Alla de hinder hon möter är dock skrämmande. Wentworths sårade stolthet som gör att han är närmast elak mot henne och hennes familj och vänner som kanske egentligen vill henne väl men oftast struntar i hennes egna önskningar och drömmar.

Romanen utspelar sig som sagt i 1800-talets England; på landsbygden och i Bath bland annat.
Annes sätt förändras en hel del genom att hon lär sig säga ifrån och vågar ta kontrollen över sitt eget liv, göra sina egna val och inte bara följa andras tankar om hur hon bör göra.

Klimaxen i den här boken är enligt mig det läge där Anne hittar Wentworths brev, i vilket han förklarar att han fortfarande älskar henne och får henne att springa efter honom och bete sig allmänt underligt och förvirrat (för att vara Anne).
Sedan fortsätter det till segern som kommer då de frågar hennes far om tillstånd att få gifta sig, på kortkvällen mitt framför hennes familj och på så vis lyckas kasta den yngre Mr. Elliots planer helt om intet samtidigt som Anne och Wentworth slutligen får varandra.

Efter att de gift sig reser hon iväg med Wentworth och startar upp sitt nya liv. Hon finner till slut ett hem vilket hon egentligen har saknat mycket länge och trots att hon får klara sig utan de fina salongerna och annat så har hon ändå funnit lyckan, då hon fick det som gjorde henne lycklig. Inte det som alla andra ansåg borde göra henne lycklig.