Kometer och deras likar
Inledning
Jag valde att arbeta med kometer på grund av att jag alltid har varit mycket förvirrad när det kommer till vad som är en komet, en meteor, en meteorit och liknande. Och eftersom jag inte gillar att vara okunnig när det gäller sådant så valde jag att försöka reda ut begreppen istället.
Kometernas uppbyggnad och bakgrund
Kometer är himlakroppar som kretsar i banor runt solen och från tid till tid bryter sig ur sina kretslopp och slängs ut i rymden med otroliga hastigheter.
En komet består till största delen av stoft och gas och dess kropp kan delas upp i tre delar; kärnan, koman och svansen.
Kortfattat kan man säga att kärnan och koman tillsammans bildar kometens huvud, vilket är det som på bilder liknar en boll. Kärnan som är huvudets mittpunkt består av mineralpartiklar och olika former av kolvätestoft, den är sedan inkapslad i ett lager av is som förångas då kometen kommer närmare solen. Den förångade isen är det som då bildar koman, ett sorts hölje som omger kärnan.
Kometens svans formas i sin tur genom att materia från koman rivs loss och istället faller bakåt för att forma en svansliknande form som alltid är bortvänd från solen.
Kometer kan variera väldigt mycket i storlek trots att kärnan i dem sällan är större än en kilometer i diameter (även om det låter mycket så finns det dokumenterat kometer som är större än solen och då är kärnan mycket liten i förhållande till den totala storleken).
Att kometer ändå kan bli så stora har att göra med att den materia som finns i koman och svansen kan tunnas ut väldigt mycket och då komma att sträcka sig över större områden.
En komet kan ha många olika färger men vanligast är att huvudet är vitt eller blått även om det även kan vara rött, gult eller till och med grönaktigt.
Svansen har dock inte så många färgvariationer men den kan vara antingen vit eller blå beroende på om den består till största del av stoft (ger en vitaktig färg) eller av plasma (som ger en blå färg).
Frågan om varifrån kometerna kommer finns det inget säkert svar på. Forskare inom området har olika teorier men de flesta anser att kometerna är rester från den tid då solsystemet föddes och diverse överbliven materia så som isklumpar och annat material kastades ut i universum.
Man tror då att denna restmateria så småningom gick samman och bildade just kometer.
Många tror dessutom att det kan ske samma sak då nya stjärnor bildas och att det skulle vara anledningen till att det fortfarande finns så många kometer kvar ute i rymden.
En annan teori är att det, i ett enormt moln som omger vårat solsystem, skulle finnas ett mycket stort antal kometklumpar. Ibland skulle några av dessa slitas ut ur molnet och kastas rätt ut i rymden. Anledningen till att de slits ifrån molnet skulle vara att tidvatteneffekterna från Vintergatans tyngdkraft rubbas eller liknande.
Normalt sätt brukar kometer delas in i två undergrupper; periodiska kometer och icke-periodiska kometer. Denna indelning beror på hur kometens bana ser ut.
Meteorer, meteoroider och meteoriter
Kometerna har även ett visst släktskap med något som kallas meteorströmmar. Dessa är grupper av meteoroider (ej att förväxla med meteoriter som är närmare släkt med asteroiderna), det vill säga stoftkorn som snurrar runt ute i rymden mellan de olika planeterna. Meteorströmmarna tros bestå av det här stoftet som har lossnat från olika kometer och det kretsar kring solen i någorlunda liknande banor.
När jorden passerar genom en extra stor, utsträckt meteorström kan man ibland med blotta ögat se meteorer komma i olika skurar. Dessa skurar kallas även stjärnfall (eller egentligen stjärnfallsregn). Den tid som meteorskuren pågår kan variera stort och beror på meteorströmmens storlek vilken i sin tur har att göra med strömmens ålder. Det är alltså flera olika faktorer som spelar in i de fantastiska fenomen som meteorskurarna står för.
Om man tittar på en meteorskur så ser alla dessa stoftkorn ut att komma från samma ställen trots att de i själva verket kommer från helt olika platser. Anledningen till detta är att perspektivet får det att se ut som att de stammar från en och samma punkt på stjärnhimlen, från den så kallade radianten, trots att så inte är fallet. Det faktum att det inte stämmer har dock inte hindrat folk från att namnge olika meteorskurar efter de stjärnbilderna varifrån de ser ut att komma. Det gör att några meteorskurar har namn som Leoniderna, Perseiderna och Geminiderna.
När någon av de här meteoroiderna lyckas ta sig in i jordatmosfären med en mycket hög fart omvandlas de från meteoroider till meteorer. Meteorer är inga direkta objekt utan bara det fenomen som uppstår när meteoroiden stöter emot luften. Anledningen till det är att de vid inträdet i atmosfären stöter ihop med alla de atomer och molekyler som vår luft består av. Då detta sker upphettas meteoroiden (till följd av den friktionen som luften orsakar) och dess yttersta skikt förångas vilket gör att det ser ut som att den lämnar ett ljusstreck efter sig då den far fram genom luften.
Egentligen är det alltså den upphettade luften vilken omger meteoren som orsakar ljusskenet och inte meteoren i sig själv.
Det finns olika sorters meteorer och de största, eller åtminstone mest ljusstarka av dem är boliderna och eldkulorna som inte bara ger ifrån sig ett mycket starkt ljus utan även avger olika sorters ljud. Visslingar, knallar och sådant är vanligt förekommande då det handlar om någon av dessa sorters meteorer.
Meteorer som inte brinner upp och helt förångas efter ett kort tag i vår atmosfär utan lyckas ta sig ner till jordytan kallas för meteoriter och de brukar bestå av antingen sten, järn eller en blandning av båda. Dessa meteoriter kan skapa stora kratrar då de slår i marken och ett exempel på det är den så kallade Djävulskratern i Arizona, USA. Den orsakades av en järnmeteorit som för cirka 50 000 år sedan slog upp ett 175 meter djupt hål med en diameter på 1 265 meter.
Avslutning
Jag lärde mig en hel del om kometer, till och med mer än vad jag hade trott, och framför allt så har jag lyckats trassla ut begreppen om vad alla olika kometformer egentligen är, något som visade sig vara mycket svårare än jag trodde. Allt som saknas nu är väl att upptäcka en alldeles egen komet och få den uppkallad efter mig.
Källor
Böcker:
Kerrod, R. (red.), Rymden – liv och vetande (1997), Bonnier Fakta Bokförlag
Lagerkvist, C. & Lodén, K., Planeter, stjärnor, galaxer (2004), Liber
Moore, P., Fakta om astronomi (1981), Forum
Mårtenson, T. & Welin, G., Kometer och stjärnfall (2004), Hallgren & Fallgren Studieförlag
Scott, C., Astronomi (2003), Valentin
Hemsidor:
http://www.ne.se/ (30 januari och 12 februari, 2006), sökord: ’komet’, ’meteorström’, ’meteoroid’, ’meteor’ och ’meteorit’
OBS! Jag har inte räknat med källförteckningen när det gäller antalet ord.
No comments:
Post a Comment