A 4: En plats

Platsrepotage, Härnösands teaterfoajé

Så fort jag klev in i foajén på Härnösands teater och undkom den bitande kylan som rådde utomhus slogs jag av lugn och välkomnande stämning som gjorde det fullkomligt omöjligt att göra annat än att sätta sig ner, slappna av och njuta av tanken på att jag snart skulle få höra en mycket ovanlig duo göra sitt framträdande.
Eftersom jag var ute i god tid hann jag dock sitta och studera omgivningen ett tag och jag kom att fundera på varför foajén kändes så mycket hemtrevligare och lugnande än vad biblioteket och de flesta andra ställen gör. Egentligen finns det inget speciellt slående med interiören, den ser snarare ut som precis som i ett hem; lite luggslitna möbler i olika stilar som kanske inte riktigt passar ihop, vita väggar med fotografier och lampor regelbundet utplacerade och så vidare. Men så är det de stora, för att inte säga enorma fönstren som ger en fantastiskt vacker utsikt över Nattviken, speciellt när mörkret snabbt sveper över staden och låter alla neonskyltarna spegla sig i vattenytan och skapa surrealistiska mönster.
Så där satt jag och kände mig avslappnad och nästan förtrollad av omgivningen när mitt öga plötsligt fokuserar på några välkända nytillkomna människor, och innan jag har hunnit ställa mig upp och hälsa på dem kommer det ännu fler. Efterhand som starttiden för konserten närmade sig anlände allt fler människor och de många borden som stod placerade så att de lämnade ett hål för scenen i det avlångt rektangulära rummet var snart upptagna av människor i mycket varierande åldrar, den yngsta var bara ett par månader gammal och dotter till slagverkaren i duon medan de äldsta måste ha passerat sextiostrecket för bra länge sedan.
Bara ett kort tag innan konserten ska till att börja ser jag mig runt i den nästan fullsatta lokalen och inser att jag mer eller mindre känner nästan halva publiken, jämnåriga så väl som mina föräldrars kollegor, mina egna musiklärare och min tandläkare (!).
När konserten startar ser jag, och även resten av publiken att döma av deras hänförda tystnad att den här duon verkligen älskade att spela och musiken de skapade var av ett nästan övernaturligt slag som fick tiden att bokstavligen talat flyga förbi. När det var dags för en paus kunde jag inte göra annat än sitta still trots att en mycket trevlig man uppmanade publiken att köpa fika och lotter och talade ömsint om Musik i Västernorrland och den hjälp de gav teatern. Jag och många andra satt som hypnotiserade och bara väntade på att de skulle uppta spelandet, publiken var lugn och avslappnade och skapade en positiv, gemytlig stämning i rummet och fick det att te sig som avskilt från resten av världen, som om man befann sig i en annan värld där stress och ondska inte existerade.
När konserten sedermera slutade gick jag ut från teatern med ett nyfunnet lugn och kände mig som om all den stress och andra bekymmer jag hade var borta och jag var färdig att möta världen. Likadant verkade många andra känna och de stannade kvar efter konserten för att tala med bekanta och var glada över att de precis som jag valt att göra en avstickare från den vanliga vardagsrutinen och istället få uppleva en ovanlig och mycket speciell konsert.