A 4: Min litteraturhistoria, Forntiden

Forntiden, år 3100 f.Kr. – 700f.Kr.

Redan omkring 3000-talet f.Kr. började sumererna i landet Mesopotamien, som låg mellan de två floderna Eufrat och Tigris, lära sig skriva. Numera kallas området för Irak.

Verket Gilgamesh är en av världens äldsta nerskrivna legender som handlar om vänskap, död och en kunglig hjälte som levde i Mesopotamien under 2600 –talet f.Kr.
Athrasis-myten kommer också ifrån Mesopotamien och handlar om hur människan skapades av gudarna för att bli deras tjänare.

I Egypten började man skriva med en sorts tecken som heter hieroglyfer under 3000-talet f.Kr. och 400 år senare började man skriva hieroglyftexter, t.ex. trollformler mot ormar, på väggarna i faraonernas (Egyptens kungar) gravkammare.
Några hundra år senare skrev man också magiska formler på döda personers kistor så att de skulle kunna bli fria från ondskan.
Echnatons hymn är en av Egyptens mest berömda dikter som är en sång till solguden Aton.
I Egypten skrev man från 2000-talet f.Kr även ner flera sagor och berättelser som ofta handlade om äventyr och gudar som blandade sig i människors liv. Exempel på det är Berättelsen om Sinuhe, Sagan om de två bröderna och Berättelsen om Unamun.

I Iran var man mer intresserade av att skriva hjältedikter och religiösa texter.
En man som hette Zarathustra startade t.ex. en helt ny religion, zoroastrism och skrev en form av ”bibel” som kallas Avesta och bestod av 21 delar varav bara en finns kvar.
De flesta dikterna skrevs aldrig ner utan fördes vidare från person till person, ofta genom ”Gosan” som Irans runtresande, sjungande poeter kallades för.
I många iranska dikter skriver man om djur och växter som ska symbolisera människor. Exempel på det är dikten Vis och Ramin och verket Drakht asurik (Det babyloniska trädet).
Grunden till den kända sagosamlingen Tusen och en Natt kommer också ifrån iranska dikter och sagor från 1000-talet f.Kr.

I Indien skrev man också ner många religiösa texter, t.ex. Vedatexterna, som flera religiösa skrifter kallas med ett gemensamt namn. De innehåller bl.a. gudasånger och förklaringar till hur man ska utföra ceremonier och annat. Ursprungligen skrevs de på ett språk som kallas sanskrit.
En av vedatexterna är Rigveda (som är äldst och handlar om gudarna). Den är tillsammans med en annan skrift, Upanishaderna, det mest kända verket och är fortfarande mycket viktigt i Indien, för filosofin och för den hinduistiska religionen.

I Kina diktade man och skrev om filosofi, spådomskonst och magi i stort.
I Ching (Förvandlingarnas bok) handlar om filosofi och har varit mycket viktig i Kina, speciellt för en religion, konfucianismen, som startades där.
Kineserna har även varit mycket bra på att skriva ner sin historia och i verket Shu Ching (Urkundernas bok) finns det många mindre texter om saker som har hänt hos kejsaren och andra formella händelser, som tal och protokoll från olika grejer.
Alla småriken i Kina skrev ner saker som hände i området, men bara en sådan skrift finns kvar och det är Lu-krönikan.
Även i dikter skrev man mycket om historian och i Shih Ching (Odenas bok, Dikternas bok) finns flera såna dikter samlade.