Flöjt

FLÖJTEN GENOM TIDERNA

Flöjten räknas till de så kallade träblåsinstrumenten, inte för att de är gjorda utav trä utan för att de liksom de andra träblåsinstrumenten har klaffar och/eller grepphål.
Bleckblåsinstrument så som trombon och trumpet har istället ventiler och/eller dragbyglar som används för att skifta mellan olika toner.

Det finns många olika sorters flöjter som med ett gemensamt namn helt enkelt kallas flöjtinstrument. Alla dessa olika typer av flöjtinstrument bygger på principen att en luftström bryts mot en skarp kant och därigenom skapar olika toner.
Hur denna luftström bryts är dock olika på olika sorters flöjter. I kantflöjter så som tvärflöjten och panflöjten görs det genom att flöjtisten själv pressar ihop eller på annat sätt byter position med läpparna vilket gör att luftströmmen bryts på olika sätt.
I spaltflöjterna sker brytningen istället genom att denna luftström leds genom speciella kanaler innan den slutligen bryts mot en kant. Ett exempel på en spaltflöjt är den populära blockflöjten.
En annan skillnad som man kan se mellan spalt- och kantflöjter är alltså att en blockflöjtist täcker över hela blåshålet med sina läppar medan en tvär- eller panflöjtist bara låter sin underläpp ligga emot blåshålet och sedan formar läpparna så att luften blåses neråt.

Flöjter av olika slag är ett av de allra enklaste och mest välkända instrumenten i världen och har så också varit genom historien. Det har funnits någon sorts flöjt i så gott som alla kända musikkulturer.
Anledningen till att flöjtens historia går så långt tillbaka är troligtvis att principen bakom den är så enkel och att vem som helst kunde upptäcka den genom att blåsa i ett ihåligt ben, ihåliga stenar, träbitar och växtstjälkar. Det tog inte heller lång tid innan man upptäckt att ett längre rör gav en ljusare ton och ett kortare gav en mörkare, och så var panflöjtens idé född. Upptäckten av att ett visst antal hål kunde ge flöjten/röret ett större tonregister tog inte heller lång tid på sig och det är därifrån som grunden till block- och tvärflöjten kommer.
Allt detta gör att det är mycket svårt att bestämma flöjtens verkliga ålder men arkeologer har hittat 9000 år gamla föremål varav några anses ha varit mycket tidiga varianter av flöjter.

Inom många gamla kulturer ansågs flöjten ha magiska egenskaper och det har speglats i de gamla sagor och legender som fortfarande berättas runt om i världen. De allra flesta av oss har väl hört om ”Råttfångaren i Hameln” som förtrollade såväl råttor som barn med sitt flöjtspel.

Flöjten har även haft en stor betydelse i sociala sammanhang då den ofta användes av kringresande skalder och sagoberättare under exempelvis medeltiden.
Dessutom har flöjtens lätta, ljusa stämma fått den att vara högt skattad vid enklare sociala sammankomster så som de irländska ceilis eller de svenska logdanserna. Flöjten har tillsammans med fiolen varit flitigt använd inom folkmusiken, den traditionella musiken i många olika länder. Detta har mycket att göra med att flöjten och fiolen tillsammans med kompinstrument lätt kan skapa dansvänlig musik som inte kräver att dansarna kan utföra komplicerade turer utan bara behöver kasta sig ut på dansgolvet och ha roligt.

Inom den genren präglas alltså flöjtspelet av mycket energi där tempot, tonstyrkan och framförallt spelglädjen oftast är viktigare än att man spelar rätt toner hela tiden.
Det är även vanligt att man spelar utan noter och flöjten har egentligen ingen given roll inom folkmusiken där fiolen snarare är huvudmelodiinstrumentet. Det innebär att en folkmusikflöjtist bör ha rätt stor lungkapacitet då flöjtspelet oftast är till för att spegla och efterlikna fiolspelet, och det senare har fördelen av att deras andning inte påverkar spelandet.
Folkmusiken ur flöjtens synvinkel präglas i sin helhet av att man alltid ska binda ihop alla fraser och absolut inte dela upp olika repriser genom att andas eller annat. Allt för att göra musiken lätt att dansa till.
Under historiens gång har de olika flöjtinstrumenten haft olika stor popularitetsfaktor, under renässansen och barocken var till exempel blockflöjten som allra mest inne innan den hamnade i bakgrunden för andra flöjtinstrument, de senare århundradena har den dock fått ett uppsving och är återigen rätt populär på sina ställen. Med en blockflöjt menar man en spaltflöjt som har sju fingerhål samt ett tumhål på baksidan och om det är en större flöjt, så som en basflöjt kan den även ha en eller annan klaff.
Blockflöjten och dess förfäder är antagligen en av de allra äldsta flöjterna och då de kunde tillverkas av lera, bark och ben och alltså göras av vem som helst. Den flöjt som dock kan kallas den ”riktiga” blockflöjten kom under den sena medeltiden och såg sedan ungefär likadan ut tills renässansen och populariteten kom. Då började den tillverkas i allt fler modeller och på 1600-talet fanns det nio olika sorters blockflöjter. Skillnaderna mellan dem var framförallt storleken och de största var närmare en meter långa medan de minsta bara var mer än en decimeter. Även idag är skillnaden mellan de stora basflöjtarna och de mindre sopranflöjtarna stora även om den inte är lika remarkabel som den var då.

Tvärflöjten, eller konsertflöjten som den egentligen bör kallas, tog dock snart över blockflöjtens roll som det mest populära flöjtinstrumentet.
Konsertflöjten tros härstamma från en bysantinsk sexhålsflöjt, vilken egentligen var föga mer än ett trångt, cylindriskt sidblåst rör som under medeltiden kom till Europa.
Vid den tiden hade den dock få likheter med den flöjt som vi idag talar om och till en början användes den mest inom det militära på grund av sitt gälla, höga ljud.
Det tog ända fram till 1500-talet innan man började ge den fler tonhål och så småningom även klaffar. Just vid den tiden delade man för första gången upp flöjten i tre olika delar; munstycket, mellandelen och foten. Den indelningen har man än idag kvar och det är tur det, för annars vore det inte alltför lätt att frakta flöjterna.
Under samma period som allt det här utvecklades valde man även att forma om flöjten och ge den en mer konisk form istället för den ursprungligt cylindriska. Detta gjorde man för att bli av med lite av den gällheten som präglade flöjtens toner och för att helt enkelt mildra ljudet en smula. Idag har vi dock återgått till den ursprungliga cylindriska utformningen.

Anledningen till att utvecklingen skedde just under barocken är antagligen att musiken vid den tiden utvecklades till att kräva mer ornament (olika utsmyckning av musikstyckena så som drillar och glizzandon), fler tonarter och överhuvudtaget en bättre kromatik.
Detta var inte så lätt att åstadkomma utan fler tonhål och så småningom krävdes det även klaffar för att ytterligare hjälpa flöjtisterna.
Problemet var dock att flöjterna började bli väldigt svårspelade och tillverkarna satte på tonhål och klaffar varhelst det fanns plats. Det fanns helt enkelt inget gemensamt system.
År 1832 kom dock Theobald Boehm (Böhm) ut med en metod som gick ut på att man satte klaffar på alla tonhål samt återgick till att ge tvärflöjten en cylindrisk form istället för den koniska. Denna metod utvecklades sedan vidare för att ge flöjten bättre ljud och se till att det faktiskt gick att bemästra den. Och det är alltså ungefär så som dagens tvärflöjt ser ut.
På till exempel Irland finns dock den gamla sortens tvärflöjt kvar, med sin konformiga utformning och sina sex tonhål och det obestämda klaffantalet.
Även på andra ställen finns tvärflöjtsliknande flöjter kvar och de används främst inom folkmusiken. Flöjter helt utan klaffar, träflöjter och annat är bara exempel på resterna efter de gamla sorternas flöjter.

Det finns även olika sorters flageolettflöjter som speciellt används inom folkmusiken i olika länder. Dessa är en typ av spaltflöjter som har ungefär sex fingerhål och alltså liknar blockflöjten en smula även om de har färre fingerhål och helt saknar tumhål.
I vissa delar av Frankrike lever en av dessa flöjter fortfarande kvar och det finns, självklart, även en variant på Irland.
Den senare av dessa lever definitivt upp till talesättet ”kärt barn har många namn” och det skulle troligtvis ta upp flera sidor om jag skulle försöka rada upp alla dessa namnen.
För det mesta kallas de dock i Sverige för tin whistle men de omnämns även som pennywhistle och irländsk/engelsk/keltisk flageolett.
En tin whistle är egentligen en mycket enkel flöjt som består av ett cylindriskt metallrör med ett munstycke av plast eller trä. De flesta är inte stämbara och de finns i de flesta, om inte alla tonarter även om D är de vanligaste.
För en tvärflöjtist är den D stämda flöjten oftast mycket lätt att lära sig spela på då den har samma grepp som en tvärflöjt, med det undantaget att F blir Fiss och C blir Ciss.

Genom tiderna har sättet på vilket flöjtmusik spelas förändrats radikalt och utvecklingen har gått jämsides med den utveckling som musiken i sin helhet ha genomgått.
Detta innebär också att flöjten oftast har utvecklats på grund av de nya behov som har funnits, om man har behövt öka tonregistret har man funnit sätt att göra det på genom att lägga till fler tonhål eller annat. Det är även så man har kommit att dela in flöjterna i olika grupper; altflöjter, basflöjter, sopranflöjter, tenorflöjter och inom flageoletterna även i olika tonartsstämningar.
Flöjter används inom flera olika musikstilar men ändå verkar de vara som starkast etablerade inom folkmusikgenren och det är därför som jag har beskrivet den delen mest.
Även om man spelar på olika sätt inom till exempel barock, klassicism och annat så är det spelsättet gemensamt för de flesta musikinstrumenten då det mest handlar om olika fraseringar, hur fylliga tonerna ska vara och annat. Därför ansåg jag inte att det hade speciellt mycket att göra med flöjten som individuellt instrument.
Stilarna inom flöjtvärlden varierar även den och speciellt när det gäller tvärflöjtister så finns det många olika varianter. Jethro Tull och James Galway är exempel på mycket skickliga individualistiska tvärflöjtister som är kända för sina säregna stilar.
Speciellt tvärflöjten används inom de flesta olika musikstilar så som jazz, folkmusik, pop, rock, vismusik, klassiskt och andra greningar. De olika stilarna låter dock mycket olika på flöjt och medan man i jazzen ofta vill få till ett lite hest, saxofonliknande läte så ska man i rocken ofta få det att låta lite skrikigare, likt en elgitarr.
Den slutsatsen man kan dra av allt det här är alltså att flöjt, och då speciellt tvärflöjten används i flera olika musiksammanhang men att man spelar på många olika sätt inom just de stilarna och att flöjten oftast ska försöka göra sin egen tolkning av ett annat instruments sound.

Källförteckning:
Galway, James, Flöjt (1983), Corona Yehudi Menuhin Music Guides
Sohlmans Musiklexikon, ’flöjt’, ’blockflöjt’, ’tvärflöjt’
Bonniers Musiklexikon (2003), Albert Bonniers Förlag
Nordström, Sixten, Så blir det musik (1989), Bra Böcker
Nationalencyklopedin, ’tvärflöjt’, ’blockflöjt’, ’flageolett’, ’träblåsinstrument’