Köpmannen i Venedig

Analys av Köpmannen i Venedig

Jag har valt att skriva en analys där jag jämför filmen, pjäsen och texten till Köpmannen i Venedig. Jag utgår ifrån textversionen och fokuserar därför mer på de olika framställningar och val som har gjorts i pjäsen och filmen och jämför dem med varandra och med de åsikter som jag själv har fått av boken.

Handling

För att kunna analysera detta stycke är det kanske bäst att jag först ger en snabb förklaring om vad Köpmannen i Venedig handlar om:
Historien utspelar sig i Venedig under slutet av 1500-talet då judar och deras ockerverksamhet (att låna ut pengar mot en skyhög ränta) inte sågs på med blida ögon. Judar blev bespottade och levde praktiskt taget i förtryck vart de än gick och levde.
Denna historia börjar med att en ung man, Bassanio ber sin vän Antonio att låna honom pengar så att han kan fria till en vacker ung arvtagerska, Portia. Antonio har inga direkta kontanter men låter Bassiano låna pengar av en judisk ockrare, Shylock, i hans namn. I det avtalet ingår en paragraf som säger att om Antonio inte kan betala tillbaka pengarna i tid ska Shylock få skära ut ett skålpund kött ur Antonios kropp.
Bassiano reser tillsammans med ytterligare en vän, Gratiano till Portia och lyckas vinna hennes hand genom att klara ett test som hennes döde far hade satt ihop. (Han valde mellan tre kistor av olika metaller och tog den rätta till skillnad från hennes tidigare friare.) Samtidigt friar Gratiano till Nerissa, Portias kammarjungfru och får ett ja.
De båda kvinnorna ger sina män varsin ring att förvara, om de tappar ringen är det ett bevis på deras ringa kärlek och de ska då inte längre vara älskade som makar.
Under tiden har en av de två männens vänner, Lorenzo blivit förälskad i Shylocks dotter, Jessika som besvarar hans känslor. Med hjälp av en tjänare, Gobbo skickar de meddelanden till varandra och till slut rymmer Jessika med Lorenzo från sin fars hus. Med sig tar hon pengar och värdefulla smycken.
Shylock blir mycket hämndlysten och ger sig efter Antonio då han inser att denne inte kan betala tillbaka sin skuld i tid.
Bassanio får veta om Antonios problem och reser med Gratiano till Venedig för att rädda Antonio medan Lorenzo och Jessika som anlänt till Portia får stanna kvar där och ta hand om slottet.
Portia och Nerissa reser till Venedig också dem förklädda till män. De kommer till rättegången som jurister och Portia lyckas med hjälp av ett gott huvud rädda Antonio från döden och samtidigt få Shylock dömd för att ha planerat att ta en medborgares liv.
För att testa sina mäns lojalitet ber Portia och Nerissa (utklädda till män) endast om deras mäns ringar som betalning för sina tjänster i rätten. De lyckas till slut få ringarna och återvänder hem strax innan deras makar gör detsamma.
Parallellt med detta lever Jessika och Lorenzo på Portias slott och försöker vänja sig vid att leva tillsammans och överkomma sina olikheter.
När alla sedan är samlade hos Portia (och Bassanio) igen drar Nerissa och Portia upp faktumet att deras mäns ringar inte längre sitter på deras fingrar och ger dem en rejäl, sårande utskällning. Till slut berättar de dock att de var de män som emottog ringarna och ger dem tillbaka till sina män med en förmaning om att de denna gång aldrig ska ge bort dem igen.
Och det var pjäsens slut.

Filmen

Det finns flera fördelar med att spela in Shakespeares verk som film. Först och främst är faktumet att man kan ta om en scen om skådespelaren missar en replik eller en viktig gest en fördel som finns gentemot att sätta upp en teaterpjäs då allt måste fungera vid exakt rätt tillfälle. Att man dessutom har en möjlighet att använda sig av de riktiga omgivningarna, här Venedigs gator och (framförallt) kanaler gör att hela historien sätts i ett mer korrekt tidsperspektiv och blir lättare att smälta. Att de även kan ”välja” väder efter behag samt tillsätta musikaliska inslag där de önskar gör att man ytterligare kan betona viktiga tillfällen och uttrycka dem på bästa sätt.
Men allt detta har gällt film i allmänhet. Om man istället talar om de saker som enligt mig framställs bättre i filmen än i teaterpjäsen så anser jag att fler karaktärers betydelse tas upp i filmen. Jessikas känslor är ett av de exemplen liksom Lanzelot Gobbos mindre narraktiga sidor. I pjäsen liknar Jessika mer ett barn som är lite rebelliskt och har blivit förälskad för första gången medan hon i filmen känns mer mogen och eftertänksam. Hon är framställd på ett vuxnare sätt och de fördomar och annat som jag tycker följer henne från början till slut gör att mitt hjärta ömmar mer för henne än för såväl Shylock som Antonio. Det finns även en extra betoning på Jessikas roll och känslor vilket inte minst märks i att hon ensam får den absoluta slutscenen i filmen.
Något som jag dock inte kan förstå är varför man valde att ta bort den scenen då hon och Gobbo bråkar samt att komplett snurra till scenen mellan Jessika och Lorenzo då de talar i Portias trädgård. Om de nu hade valt att ta fasta på Jessika och hennes mening borde de scenerna ha ägnats åtminstone lite mer betydelse istället för att nästan fullkomligt negligeras.
I filmen är också alla de tentakler av kärlekstrådar som i texten verkar slingra sig runt varenda karaktär tydligare framställda. Man kan se hur Gobbo suktar efter Jessika på samma sätt som Antonio gör efter Bassanio. Båda blir de tvingade att se på och hjälpa till då föremålen för deras längtan finner andra till makar och lämnar dem, både avståndsmässigt och känslomässigt sett.
Det finns en hel del till att säga om de olika karaktärernas framställning; Bassanios personlighet, hans styrka och stolthet kändes betydligt bättre framställd i filmen än i pjäsen där han tedde sig svag och närmast fånig. Kär i all ära men man behöver inte förlora all heder och stolthet för det. Även Jeremy Irons gestaltning av Antonio var fantastisk.
I texten såväl som pjäsen och filmen talas det en hel del om Antonios melankoliska sinne men i pjäsen tar man inte fasta på det och han känns snarare som en pompös översittare än den lite sorgsna, filosofiskt melankoliska varelse som han både i texten och i filmen är.
Ytterligare en faktor som jag anser är mycket välgjord i filmen är den ”prolog” som startar upp hela historien. Att få se när Antonio, bokstavligen talat, spottar på Shylock i handelskammaren och samtidigt få information om judarnas situation i 1500-/1600-talet Italien var ett snilledrag av producenten. När Shylock sedan drar upp detta i en diskussion känns det mycket verkligare och aktuellt än vad det gör i pjäsen.
Alla de ”extra” roller som finns med i filmen gör även de att den känns betydligt mer autentisk och tidsmässigt korrekt. När man får se de prostituerade stå på balkonger och skrika ut sina erbjudanden blir helt plötsligt den verklighet som Shylock omtalar mycket mer realistisk och trovärdig. I pjäsen känns det mer som tomma ord då publiken saknar något att relatera till.

I filmen finns det dock även saker som stör mig. Exempelvis har jag svårt att se Al Pacinos rollgestaltning av Shylock som trovärdig. Hans beteende ter sig för mig mer likt en gammal förvirrad mans och inte likt någon som är van vid att bli bespottad och hånad för sin tro. Det som gjorde mig allra mest besviken var dock det läge då Shylock är förtvivlad och framförallt hämndlysten. Då han borde vara så arg och besviken på alla att det ska skjuta blixtar ur hans ögon och hans känslor ska märkas i varje gest och ord han uttalar. Så är inte läget i filmen, istället fortsätter han på samma bana och det känns så otroligt spelat, inte ett endaste dugg trovärdighet kan vridas ur de scenerna. Malin Ek däremot gör en underbar tolkning i pjäsen, det riktigt glöder om hennes ilska och hela hennes figur talar om att hon är en bomb färdig att explodera när och var som helst, precis så som Shylocks bok i texten presenteras.
Jag skulle även ha önskat att skådespelerskorna som gestaltade Portia och Nerissa i filmen hade bytt plats med varandra då Portia nu kändes som en bortskämd tonåring istället för en kvinna som är beredd att riskera sitt rykte genom att klä ut sig till man, låtsas vara en lärd och tala för sin makes väns liv. Nerissa å sin sida betedde sig enligt mig en smula för rationellt, i boken känns hon mer som en roll som har fyndiga och framförallt lustiga kommentarer på lut mest hela tiden. För att dra några paralleller med andra filmatiseringar av Shakespeare så kan man tala om att Portia kändes som en direkt kopia av lady Olivia i Trettondagsafton i filmen medan hon i pjäsen liknade de stoiska kvinnor som kännetecknar 1500-talets England (dvs. de kvinnor som borde ha inspirerat Shakespeare).
Hela filmen känns amerikaniserad, med undantag för gestaltningarna av Antonio, Bassanio och Jessika. Dessutom är allt för rent! Alla kläder är i perfekt skick, alla hus och vägar är utmärkt tvättade och så vidare. Det gör att allt som jag har talat väl om; den verkliga omnejden, vädret, musiken, allt som har skapats för att göra filmen trovärdig faller i glömska när man ser hur perfekt allt är. Ingen kommer att kunna övertyga mig om att 1500-talet var så där rent och det förstör tillfället och gör att filmen får göra ack så många andra sällskap på hyllan över idealiserad historia filmer.

Pjäsen

Det märks tydligt att film- och pjässkaparna hade mycket olika åsikter om vilka punkter i texten som var viktigast att betona. I pjäsen har Shylocks olycka och de orättvisor som han utsätts för förstärkts och den scen som i texten även innefattar Salerio och Solanio har i pjäsen gjorts om till en monolog då Malin Ek (Shylock) ropar ut sin olycka och hämndlystnad till publiken.
För att fokusera mer på pjäsen så kan jag säga att den kändes mer avskalad än filmen, kläderna var inte lika pråliga och omgivningarna var menade att vara praktiska snarare än konstnärliga. Det låter kanske som om den genom det borde ha varit tråkigare att se än filmen men så var inte fallet. Det går egentligen inte att jämföra de två då de har valt så olika grundstommar i sina framställningar. I filmen ligger fokus mer på helheten, hela den tidens omgivning är inräknad och finns med som olika viktiga element i historien.
I pjäsen har man valt att göra en annorlunda variant av detta Shakespeare verk och lägga in alla dessa danssekvenser. Det förändrar givetvis Solanios och Salerios ursprungliga gestaltning rätt mycket och ger Malin Ek möjligheten att hålla en mycket avgörande monolog. Sedan gör det även sitt ifråga om komiska inslag, det är inte alltför ofta jag har sett en två meter lång man dansa runt iklädd en (alltför) djupt urringad klänning och högklackat.
Portia och Nerissa är i pjäsen mycket mer trovärdiga i pjäsen än vad de är i filmen då Portia har åtminstone något uns av värdighet och beslutsamhet och Nerissa innehar en strålande humor.
Valet som har gjorts i pjäsen att ge Lorenzos och Jessikas förhållande en högst erotisk prägel är mycket olikt det som har gjorts i filmen då deras gemensamma scener är kraftigt nerbantade. Jessikas förhållande till Gobbo är på sätt och vis medtaget i pjäsen även om det känns som om de har roterat det 180º och förändrat det helt jämfört med det som står i texten. Annars vet jag inte vad jag tycker om Gobbos framställning, han känns både rätt och fel på en och samma gång. I filmen är han för mesig, i pjäsen för intensiv och självsäker. Hans sätt att se ner på andra irriterar mig och känns felaktigt men för övrigt är nog hans gestaltning mycket välfungerande och bra.
Det sätt på vilket Antonio och Bassanio har blivit gestaltade i pjäsen gjorde mig dock besviken, Antonio liknar mest en överdrivet fördomsfull mobbare som dessutom lider av hybris och megalomani. Och Bassanio är inte bättre, alla de drag som borde ha gjort honom till en man verkar ha bytts ut mot andra betydligt sämre. Han beter sig mer som en förälskad tonåring en vad en sådan gör själv, han är närmast fjollig och så otroligt omanlig (med Shakespeares manliga karaktärers norm mätt) att det ter sig omöjligt att någon kvinna skulle kunna bli förälskad i honom, allra minst en kvinna som Portia som trots allt har en hjärna.
Den framställning som har gjorts av Gratiano värmer dock mitt hjärta, han är så underbart oborstad både i filmen och i pjäsen. Hans repliker passar honom som om de vore utformade för just de skådespelarna och jag riktigt njuter av att se och höra dem. Visserligen måste det vara en ganska tacksam roll att spela men den behöver inte vara lätt för det och ändå lyckas båda dessa skådespelare klara det med bravur.

Texten och tolkningen

I pjäsen frammanas det en mycket stark känsla av sympati för Shylock. I filmen är det tvärtom där hans antagonist, Antonio, är den som framställs som missgynnad och värd publikens medlidande. När man läser boken känns frågan om vem som är mest sympativärdig relativt irrelevant och är mer av en biprodukt av historien. Istället dukas det upp en festmåltid med rätter baserade på Shakespeares favoritämne; Kärleken och allt vad den kan förmå människor att göra. Han har på något sätt lyckats pressa in inte mindre än tre mer eller mindre diskreta tringeldraman bland de få namngivna rollerna. Likaså får han dessa älskanden att göra de mest underliga och självuppoffrande gärningar, men till skillnad från i flera av hans andra pjäser så slutar den här faktiskt med att alla dessa gärningar slutar väl och alla överlever.
Han väljer även att ta upp andra former av kärlek än de strikt heterosexuella och visar med det förhållandet som Bassanio och Antonio har att all kärlek inte måste utmynna i sexuella relationer. Ändå vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om deras förhållande som i såväl pjäsen som filmen och texten är mycket tydligt och det vilade en närmast spänd stämning över deras gemensamma scener där de hade mycket fysisk kontakt.

Hela texten är egentligen väldigt öppen för olika tolkningar, man har en möjlighet att välja vem som publiken borde sympatisera mest med, vem de borde se som ”den onde” och allt möjligt annat. Jag märker väldigt tydligt efter att ha sett dessa två varianter samt läst texten bakom den att kroppsspråket har en enorm betydelse för hur publiken uppfattar en scen och de karaktärerna som spelar den. Genom att låta Shylock gå stelt och ha ett mycket stelt ansiktsuttryck märker publiken hur arg han verkligen är över de orättvisor som drabbar honom. Framställningen av Antonio i pjäsen var som sagt inte alltför lyckad men om meningen var att Shylocks beteende skulle (mer eller mindre) rättfärdigas så behövs det att hans motståndare skulle få publiken att ta avstånd snarare än fatta tycke för honom.
Man märker även hur olika stor betydelse som har fästs vid Lorenzo och Jessikas roller. I pjäsen är deras förhållande till stor del uppbyggt på erotik medan man i filmen närmast har kapat bort Lorenzos roll medan man har behållit Jessikas men istället gjort henne till en symbol för lidande och sorg. Vad hon än valde så var hon alltid utanför och detta förstärks mycket kraftigt i filmen.
Något som jag inte kan låta bli att se som underligt är att man i filmen har tydliggjort Gobbos intresse för Jessika men ändå tagit bort en scen som jag skulle se som ett ytterligare bevis på hans kärlek och svartsjuka. I boken hyser han en form av hatkärlek till Jessika, grundad på att han vet att hon är ouppnåelig för honom men ändå inte kan låta bli att älska henne och hata henne för det på en och samma gång. I pjäsen är denna scen medtagen men jag kunde inte se det som om Gobbo hade några som helst känslor för Jessika mer än en överlägsenhet som gick mig på nerverna. Orden var rätt men inte gesterna och därför blev det mer som om han tyckte sig stå över henne och ha rätt att vända på de tidigare rollerna så att han blev härskare och hon tjänarinna.
Nerissa är dock den roll som jag anser är mest öppen för tolkning. Hon kan vara humoristisk eller cynisk, helt beroende på vad man önskar. Hennes repliker är inte lika bundna av ett sinnestillstånd i samma grad som många av de andras och så länge hon behåller sina kvicka kommentarer och intensiva närvaro fungerar nog de flesta tolkningarna.

Avslutning

Detta är troligtvis ett av Shakespeares mest omdiskuterade verk då hela historien färgas av den starkt antisemitiska stämningen.
Särskilt efter Andra Världskriget har dess innehåll och betydelse blivit debatterat och det finns många olika åsikter om huruvida antisemitismen i pjäsen bör betonas eller helt skalas bort.
Efter Förintelsen har många svårt att tala om de vedermödor och framförallt de fördomar som judar har fått stå ut med i så många år. Att då ytterligare betona antisemitismen i en pjäs skriven av den man som räknas som en av de stora historiska personerna inom teaterns historia väcker mångas ogillande. Men trots det kvarstår frågan; skulle det verkligen vara bättre att låta den delen av vår historia falla i glömska? Min åsikt är att det är bättre att låta framtiden känna till sitt förflutna och lära utav det istället för att låtsas om att det aldrig existerat.
Den här pjäsen var mycket läskig att se eftersom det trots allt är människor, precis som alla oss andra, som spottar på juden och till och med i rätten lyckas vända hans ord emot honom.
Allt som man har fått lära sig om medmänsklighet och om att alla människor är likar flammar upp likt en eld inom mig och det är svårt att se på medan en människa får lida bara för att han är av en annan tro än majoriteten.
Trots obehaget det orsakade så skulle jag omedelbart se om pjäsen om jag fick chansen för den väckte frågor och tankar inuti mig. Därför tycker jag inte att antisemitismen i den bör undertryckas för det sporrar inte direkt publiken till att gå ut och spotta på judar, snarare tvärtom.
Det finns många som har skrivit om denna pjäs och skribenterna har alla olika åsikt om hur den bör bli framförd och vilka bitar som bör betonas och inte. Men den är trots allt en pjäs precis som alla andra. Den speglar de åsikter som under dess tid fanns i Europa och den är en del av vår historia, av vårt kulturarv. Den må vara kontroversiell men den är inte skriven för att såra människor utan för att spegla en annan verklighet. Varför ska den då ignoreras och göras om? Är det inte just meningen bakom den som räknas? Jag tvivlar nämligen starkt på att Shakespeares intention var att framkalla obehagskänslor i människor som lever närmare 500 år efter hans tid och dessutom tror jag inte att han kände till att det skulle komma ett krig som blottlade judarnas utsatthet och decimerade deras antal till hälften. Och är det inte för att vi skäms för den undermåliga hjälp som vi gav åt judarna före förintelsen som vi har svårt att stirra ett sådana här fördomar i vitögat? Det är inte rationellt att vi skäms men vi gör det ändå och därför skapas en ännu djupare klyfta mellan judar och icke-judar. Jag tror dock inte att den klyftan ökar om vi ser en pjäs där judar blir behandlade som djur. Jag tror snarare att det är bra att se en sådan pjäs då vi kanske äntligen kan försöka förstå deras lidande istället för att bara ge dem medlidande. Det finns en stor skillnad i förståelse och medlidande och min tro är att de senare förstärks om man även har det tidigare.
Alltså anser jag att den här är en pjäs som bör bevaras som den är och borde ses av alla som en del av historieutbildningen. Förstå historien och undvik därigenom att misstag upprepas.