Tarffta

Reflektioner över dansföreställningen Gillet
- framförd av danstrion Tarffta

Förra måndagen klev jag in i min gamla aula och blev överrumplad av att se streck och figurer gjorda av färgad maskeringstejp på golv, element och fönster.
Och när sedan föreställningen började, två personer som häller upp mjölk i ett glas bakom ryggen, jag var klart förvirrad. Jag tänkte kort sagt: ”Toppen, hur ska jag kunna skriva något om det här?” Och jag tror att jag fortfarande saknar svar på den frågan.
Jag har suttit framför datorn såväl som med papper och penna och om och om igen försökt komma på något bra sätt att beskriva denna dansupplevelse som Tarffta lät oss vara med i.
Jag tycker den var bra, till och med mycket bra, även om det nog mycket har att göra med att det var en helt ny upplevelse för mig.
Jag har aldrig sett något som liknade det där framförandet, rekvisita som snarare gjorde en mer förvirrad än upplyst om föreställningens budskap, en nästan akt-liknande indelning av en ändå relativt kort föreställning och inget som liknade rollkaraktärer, de var bara sig själva.

Att inte ha bestämda platser utan vara en del av föreställningen och medverka, om än i liten skala gjorde att det var mycket lättare att följa med i händelserna, det var näst intill omöjligt att stå och dagdrömma om annat när folk dansar och hoppar runt bara någon meter ifrån en och man hela tiden måste flytta på sig.
Jag insåg just att musiken de valt till dansen kanske hade en uppgift ändå, att se till att påkalla uppmärksamhet från flera sinnen, såväl syn som hörsel. Då de inte talar mycket är det ett bra sätt att se till att folk inte tappar intresset. Mycket smart gjort, tidigare har jag tänkt att det inte hade någon uppgift mer än att hjälpa dem hålla en bestämd takt och längd på till exempel sina danssolon.
Men tillbaka till budskapet i föreställningen så tror jag att det beror på hur man väljer att tolka det, precis som de sa efter framförandet. Det kan ta plats på ett dagis, i en idrottshall, eller varför inte på en hockey- eller fotbollsplan?
För mig var den första tanken dock att det handlade om att ta sig över hinder, det där med att de inte gick innanför gaffel-rutan förrän de lyckats ta bort gafflarna, när bandet med en kvinna som talade om att Oskar väl inte kunde dansa spelades upp under hans solo och hur de ofta kastade sig ner på golvet men sedan mödosamt drog sig upp igen under en av deras gemensamma ”nummer”.
Den enda delen jag inte kan tolka på något sätt är den med bandet som talade om en man som mördade några skolbarns fröken med en rosa planka. Jag tyckte inte alls om den delen, mesta dels eftersom jag inte förstod den på något sätt, den stack ut från allt det andra och det med råge.

Annars gillade jag uppvisningen, att de valt att inte arbeta med så mycket rekvisita och inte ha särskilt speciella kläder eller något utan bara se vanliga ut var underbart eftersom det gjorde att man verkligen kunde placera och tolka innehållet i uppvisningen var som helst och hur som helst, man kunde som dem dra associationer med dagis eller träning, eller som mig med vardagslivet. Något som skulle ha varit mycket svårare om de varit klädda i full hockeymundering.

Deras blandning av olika danssteg, jag tyckte att jag kände igen en del från balett och rock’n’roll samt rörelser från olika kampsporter och liknande idrotter, gjorde att framförandet kändes mycket mer nyanserat och intressant för ett gäng inom dans icke professionella skolungdomar jämfört med en föreställning enbart innehållande klassisk balett eller judo. Sådant är oftast mycket roligare att utöva själv, eller se på om man är kunnig inom området. Att de både dansade solon och gemensamt gjorde att föreställningen kändes mer komplett, man hann koncentrera sig på var och en samtidigt som man kunde se dem samarbeta och utföra olika lyft och annat som gjorde det lite extra intressant, det är ju trots allt inte varje dag man ser två killar lyfta upp varandra eller snurra runt den andres midja i ”Grease-liknande” sekvenser.

För att återgå till förvirringen jag beskrev i början kan jag säga att den inte lättade av att de förde in de mest underliga föremål in i dansen. Mjölkpaketen, gafflarna och hockeyhjälmen som Oskar och Martin turades om att bära, inget av det verkade egentligen höra samman med resten av ”handlingen”. Men så fick vi ju efter föreställningen också höra att det var saker de hade beslutat att ha med redan innan de skapat själva föreställningen. Det var en lättnad att få höra, även om man skulle kunna passa in mjölkdrickandet på ett dagis, eller före en träning till exempel.
Men jag tyckte som sagt mycket om föreställningen och jag måste klart erkänna att de genomförde den med bravur speciellt med tanke på var de höll till. Jag har sett flera olika sorters framföranden i den där aulan och det är definitivt ingen lätt plats att sätta upp något sådant på, inte när man dessutom ska få plats med publiken någonstans.