Wool

RECENSION AV NORRDANSFÖRESTÄLLNINGEN WOOL

Ljus: Ljussättningen kändes mycket enkel och ren i stilen, avskalad är nog ett ord som passar bra i sammanhanget. Man använde sig av vanligt gult ljus och sedan varierade dess nyanser så att man fick till olika kalla och varma toner, allt så att ljuset ändå förändrades i sin enkelhet. De växlade även mycket med att ”spotta” en punkt, en speciell dansare eller exempelvis växthuset, och att istället lysa upp hela scenen. De arbetade dessutom med att låta ljuset långsamt tona bort och göra scenen gradvis mörkare vilket gav en mycket stark effekt.
I allmänhet så kan man väl säga att ljuset användes för att förstärka publikens intryck av det man fick se hända på scenen. De betonade och fokuserade på vissa dansare då de hade sina sololiknande nummer och samtidigt kunde de belysa alla då de utförde mer grupp-koreograferade stycken. En sekvens fångade speciellt min uppmärksamhet och det var då Danielle råkade röra vid en av de manliga dansarna och helt plötsligt stannade allt upp och ljuset tonades ner så att scenen gradvis blev mörkare och mörkare. Det gav en rent fantastisk effekt som förstärkte känslan av att något speciellt hade hänt, att något i ett slag hade förändrats. Det förstärkte helt enkelt publikens sinnesintryck av föreställningen och det verkar ha varit en röd tråd för dem som sysslade med ljussättningen eftersom den typen av sinnesförstärkning dök upp om och om igen under föreställningens gång.

Ljud: Ljudsättningen i den här föreställningen använde sig i mycket hög grad av så kallade ”skumma” klanger. De hade någon form av akustisk-elektroniskt stuk som jag egentligen har svårt att förklara, det närmaste jag kan komma är troligtvis att säga att de använde musikinstrument som oftast används akustiskt men istället satte de till någon form av elektroniska element som helt förändrade musiken. I musikväg så kändes det nästan som att de flesta världsdelarna var representerade; genom den japaninspirerade marimba- och gongliknande stilen, det skärande elektroniskt ljudande bluesmunspelet, det spanskinfluerade gitarrlätet och de afrikanska stomp-rytmerna. Musiken användes kort och gott istället för ord, den förmedlade känslor samtidigt som den tillät var och en i publiken att själv definiera precis vilka känslor det gällde. Den gav föreställningen en extra dimension, ett ökat djup. Då föreställningen var av det högst abstrakta slaget så fungerade den varianten mycket bra och utan musiken hade hela showen känts mycket platt och alltför konstig.
Vikten av ljudet för att kunna skapa en (någorlunda) realistisk föreställning märktes också i hur dansarna tog på sig kängor innan de utförde den afrikanska rytmbaserade dansen. Utan kängorna hade de inte hörts lika väl och de insåg de troligtvis redan när de testade att sätta ihop Wool till en färdig föreställning. Då en föreställning är utan ljud tappar publiken en sinnesdimension och det bidrar ofta till att de anser att föreställningen är tråkigare och mindre intressant att se på, även om allt annat är detsamma. Det är därför färg- och ljudfilmen så lätt konkurrerade ut den svartvita- respektive stumfilmen, publiken fick helt enkelt mer att ta in och lägga till helhetsintrycket då både tapparna och stavarna i ögonen användes, och även hörselsinnet fick något att arbeta med.

Rörelser: Rörelserna kändes som om de ofta symboliserade de frågor som stod uppradade i programmet, samma som de utgick ifrån då de skapade föreställningen. Deras tankar om grupp kontra individ märktes tydligt i dansarnas rörelseschema de gånger som de spelade på sina likartade, men ändock för varje dansare unika rörelser. Andra gånger gjorde de vissa rörelser i olika grupper, som en typ av danskanon eller –stämmor.
Stora delar av koreografin kändes som om de gick i samma stil som musiken när det gällde spridning; där fanns rörelser från både afrikansk dans, tai chi, yoga, gymnastik och balett representerade. Det var kort sagt en enorm blandning, en del verkade komma från kampsportsliknande rörelsemönster, andra från mer andligt betonade grenar och vissa rörelser kändes som om det hörde hemma i baletten och andra mer ”renodlade dansformer” (som går ut på just dansen och inte anden eller kampförmågan).
I allmänhet så kändes rörelserna som symboler för något abstrakt, precis så som modern balett/dans tenderar att vara.
Eftersom dansarna var i rörelse mestadels av tiden lyckades de göra en grej av att ”vila”, på filtarna. Men det mest fascinerande med deras dans var ändå hur de lyckades använda sig så väl av kroppsspråket, och då menar jag inte bara rörelserna i sig utan även det tempot som de utfördes i och de känslor som låg och tryckte under ytan. Ett exempel på det senare var då Danielle ville ut ur (växt)huset och de andra försökte hindra henne. Just i det läget förmedlade dansarna känslor som ilska och frustration så klart att ord blev fullkomligt onödiga.

Helheten: Allt som allt så gillade jag föreställningen, men jag hade föredragit att få diskutera den i grupp istället för att skriva om den eftersom den var så underlig och på sitt sätt svår att få något grepp om. Jag tror att man hade fått ut mer av den om man pratade om den istället för att bara skriva ner sin egen ensidiga syn på den. Det var ingen lätt föreläsning att försöka förstå och om jag ska vara ärlig så tror jag inte att det finns något att förstå överhuvudtaget. Allt man kan göra är att tolka den på sitt eget sätt och för mig betydde exempelvis filtarna skydd, säkerhet och trygghet och runt den tanken byggde jag upp mina idéer om vad olika rörelser och tempon kunde tänkas betyda och symbolisera.
Men om man struntar i betydelsen och innebörden i Wool så anser jag att det mesta som de använde sig av till föreställningen; ljud, ljus och rörelser, allt hjälpte det till att gemensamt skapa en djupare sinnesupplevelse än vad något av det hade klarat av ensamt. Tillsammans lyckades de föra fram känslor och sinnesstämningar utan att dansarna behövde använda ord. Just det där med känsloförmedling kändes mycket skarpt och är till stor del vad som gjorde Wool sevärd. Men det är klart att utan dansarnas, ljud- och ljusteknikernas skicklighet och alla andra som var inblandade i produktionen och skapandet av föreställningens olika delar så skulle den troligtvis inte ha blivit så bra som den faktiskt var.