Novellanalyser

Sagan om Achmed från Tusen och en natt

Krångel: Att fadern blir fundersam och genom sin ovetskap om var Achmed håller hus och vad han gör, vänder sig till sina lismande rådgivare. Kort sagt att alla hemligheter mellan Achmed och hans far leder mot en brytning och svårigheter för dem att förstå varandra. Ett tidigare krångel var dock prinsessans sjukdom samt att alla bröderna ville bli hennes make, men i vilket fall så är avundsjuka en röd tråd i den här novellen.
Kris: Mest sedan Achmed har flyttat till fen och fadern börjar bli alltför intresserad av vart Achmed befinner sig under större delen av året. Ifråga om krånglet med prinsessan så är krisen då när de ger sig ut efter kikaren och det andra och sedan tvingas skynda sig hem för att bota henne.
Klimax: Då Achmed rider tillbaka till fadern med dvärgen och faderns rådgivare avslöjas.
Funktioner: Huvudperson är Achmed runt vilken handlingen kretsar. Mentor är fen som försöker hjälpa Achmed att återfå kontakten med sin far genom att uppmuntra honom till att göra det. Dessutom är det hon som ser till att han får allt som han behöver för att bevisa sin hustrus makt för sin far. Medhjälpare är exempelvis kikaren som han ser prinsessan i och pilen som leder honom till fen. Formskiftare är fadern som från att vara glad å sin sons vägnar börjar bli närmast avundsjuk och framförallt nyfiken vilket börjar förstöra hans och Achmeds relation. Clown är helt klart dvärgen som Achmed för med sig till sin far. Fiende är den nyfikenhet som okunskap orsakar samt den fara som avundsjuka medför. Girigheten och tvivlet som får Achmeds far att pressa honom att bevisa saker som fadern borde ha litat på Achmed i fråga om.
Vändpunkter: Då prinsessan kan räddas och då Achmed träffar fen, Persifone.
Seger: Då Achmed slutligen kan få presentera sin far för sin fru och han slipper dela in sitt liv i två olika fack, då han kan sluta försöka hålla de två olika liven separata.
Värdering: Okunskap och avundsjuka kan få farliga följder, vilket är precis vad som händer med Achmeds far då han tyr sig till sina rådgivare.

Snöstormen av Pusjkin

Krångel: Marias naiva längtan efter och syn på romantik och kärlek i allmänhet. Hur hon faller för första bästa man och måste rymma och gifta sig, allt för att göra det mer romantiskt.
Kris: Hennes samvete som först får henne att tvivla på att det vore bra att gifta sig, och sedan får henne att stänga Burmin ute. Det vill säga; krisen är nästan närvarande genom hela berättelsen.
Klimax: När både Maria och Burmin avslöjar att de är gifta, och inser att de är det med varandra.
Funktioner: Huvudperson är Maria runt vem hela alltet kretsar. Medhjälpare är kammarjungfrun som hjälper henne att ta sig ut ur huset för att rymma. Formskiftare är Burmin som först är fullkomligt likgiltig för andras känslor men sedermera finner en mer empatisk sida hos sig själv. Fiende är snöstormen som omkullkastar Marias och Vladimirs äktenskapsplaner. Yttre Skuggor är kriget som hela tiden pågår i bakgrunden.
Vändpunkter: Rymningen, vigseln i kyrkan, när Maria trots allt blir intresserad av Burmin och släpper in honom i sitt liv.
Seger: När de inser att de är gifta med varandra och verkligen älskar varandra dessutom.
Värdering: ”Amor vincit omnia”, kärleken övervinner allt, till och med ryska snöstormar, krig och ovälkomna äktenskap.

Fallet Valdemar av Edgar Allan Poe

Krångel: Att magnetisören fullkomligt ”kastar sig ut i okända” då han bestämmer sig för att genomföra försöket. Han vet varken vilka resultat han kommer få, eller vilka konsekvenserna blir, och om det överhuvudtaget är värt det. Han kämpar mot döden, en kamp som han kanske inte vill ta efterverkningarna av.
Kris: Hela tiden som försöket pågår, från det att Valdemar egentligen är död framförallt.
Klimax: Då Valdemar slutligen tillåts dö och på ögonblick ruttnar bort inför de närvarandes ögon.
Funktioner: Huvudperson är den magnetiseringsintresserade vetenskapsmannen, han som berättar hela historien. Medhjälpare är läkarna och de andra som hjälper magnetisören att genomföra sitt försök, alla omnämnda med enbart en bokstav istället för ett helt namn. Valdemar är också en sorts medhjälpare då han är den som gör magnetisörens försök möjligt. Fiende är övermodet, hybrisen som magnetisören så tydligt lider av då han försöker bestämma över liv och död. Yttre Skuggor är definitivt döden som trots allt är läskigt närvarande i den här novellen. Formskiftare är Valdemar, han är en veritabel formskiftare då han går från levande till död vilket troligtvis är den största skiftningen som överhuvudtaget är möjlig att göra.
Vändpunkter: Då magnetisörens metod för första gången visar tecken på att lyckas och man ser en reaktion hos Valdemar och den makabra scen då Valdemar skriker och talar, trots att han är död och vet om det.
Seger: Det finns en pyrrhusseger (seger till stor kostnad) i och med att magnetisören lyckas avhålla Valdemar från att dö, men det plågar Valdemar mycket och i slutänden vinner ändå döden över magnetisörens vilja.
Värdering: Högmod går före fall, om man leker med livet och döden blir man straffad.

Tomten på Töreby av Selma Lagerlöf

Krångel: Tomtens rädsla för förändring och hans målmedvetenhet att till varje pris få gården att förbli så som den alltid har varit. Alternativt gårdsherrens spelberoende som också är ett krångel, men de två krånglen samverkar för att skapa handlingen.
Kris: Hela spelkvällen, då det är då som gården på allvar äventyras och tomten börjar lägga sig i.
Klimax: När gårdsherren rider ner i vattnet och tar livet av både sig själv och sin häst.
Funktioner: Huvudperson är gårdsherren som, tillsammans med tomten står i handlingarnas centrum. Mentor är tomten väl på sätt och vis, då det är han som leder gårdsherren till seger innan han förvandlas till fienden. Han är väl egentligen som en medhjälpare med en starkare roll. Medhjälpare är tjänstekvinnan och stallmästaren, men det komplexa är att de genom att hjälpa tomten hjälper gårdsherren att vinna en seger i spelet, men den hjälpen är senare densamma som gör att han förlorar sitt liv. Men de fungerar definitivt som en typ av medhjälpare, bara det att deras hjälp för vissa bara hjälper kortsiktigt. Fiende är tomten som trots allt är den som vinner över gårdsherren i slutänden. Yttre Skuggor är gårdsherrens spelberoende vilket i och för sig även är ett krångel. Berättare är tjänstekvinnan ur vilkens synvinkel man får följa handlingen. Formskiftare är tomten som först hjälper gårdsherren men sedan tar livet av honom, bildligt talat. Han är ingen inre formskiftare eftersom han verkar ha haft samma mål från start men för gårdsherren skiftar tomtens roll något väsentligt.
Vändpunkter: Då tomten får reda på att gårdsägaren håller på att spela bort gården, då han sluter ett avtal med honom och gårdsherren börjar vinna tillbaka sin egendom, och då gårdsherren spelar bort sitt liv.
Seger: Då gårdsherren vinner tillbaka sin mark och sitt gods, men eftersom han sedan förlorar allt igen så antar jag att man får säga att det är tomten, det vill säga fienden, som tar hem segern medan gårdsherren förlorar.
Värdering: Vårdslöshet och övermod kommer att straffa sig till slut. Gårdsherren lekte praktiskt taget gud då han spelade bort folks liv och hem och för det straffades han.

Den osynliga julklappen av Ludvig Nordström

Krångel: Tomas rädsla för sin far, eftersom han inte förstår eller egentligen ens känner honom. Att de har en alltför strikt far-son relation som inte lämnar mycket rum för kärlek eller någon form av bevis på tillgivenhet. Ett annat krångel är att Tomas håller på att växa upp och börja se världen som den verkligen är, med fattigdom, död och annat. Att han inte inser att även hans far är en vanlig, dödlig människa som kan drabbas av konkurs, fattigdom och att han kommer att dö en dag.
Kris: Konkursen som står för dörren och allas oro över hur fadern verkligen mår. Hela berättelsen är en mindre kris men vissa stunder är värre än andra, men de tar jag upp som vändpunkter.
Klimax: Då spegeln krossas av Tomas pil och han slutligen förstår att konkursen är ett faktum som inte går att undvika. Klimaxen har dock en dubbel betydelse då det även är en seger för Tomas eftersom han äntligen ser sin far som en mänsklig varelse som kan dö och slutligen accepterar det.
Funktioner: Huvudperson är Tomas och det är ur hans synvinkel som man får följa handlingen. Formskiftare är fadern, åtminstone i Tomas, familjens och tjänstefolkets ögon. Det är han som går ifrån att vara den starke ledaren till att visa svaghet. Fiende är den mentala mur som finns mellan fadern och resten av familjen, den som gör att de omöjligt kan förstå varandra utan bara leva sida vid sida som bekanta man bara känner till utseendet. Yttre Skuggor är fattigdomen som bankar på dörren tillsammans med hela samhällets syn på fattigdom och på vikten av klasstillhörighet. Hur fattigdom betraktas som en sjukdom och får ens forna vänner och bekanta att bete sig som att de inte längre känner en.
Vändpunkter: Då Tomas går med sin far till handelsbodarna, ett tydligt bevis på att de var ”fattiga” vilket får Tomas att skämmas något ofantligt men han tvingas åtminstone möta det. Pojken som stjäl köttet vilket ger Tomas insikten om att fattigdom inte är ett bevis på ondska utan bara på otur eller liknande. Och slutligen branden som också är en vändpunkt då det slutligen blir avgjort; fadern går i konkurs och blir mänsklig i andras ögon.
Seger: Då spegeln går sönder samt då den unge pojken stjäl köttet eftersom Tomas då förstår att alla egentligen är relativt lika i grunden. Pojken stjäl på grund av att han är hungrig och Tomas inser att det inte är för att han är ond eller något annat, han inser att fattigdom inte är en sjukdom som tyder på ondska utan att det bara är ett annat levnadsförhållande.
Värdering: Det finns många så kallade sensmoraler i den här berättelsen. Handlingar säger mer än ord, det är mänskligt att fela samt det finns inget ont som inte har något gott med sig. Alla passar de in på berättelsen; fadern ses som mänsklig först när han felar vilket inte märks genom vad han säger utan genom det han gör, sättet han uppträder på. Och så för alltså denna olycka som konkursen innebär även med sig något bra, nämligen att muren mellan fadern och resten av familjen börjar rämna.

Candy-man Beechum av Erskine Caldwell

Krångel: De allmänna antagna fördomarna mot svarta och de vitas makt vilket skapar ett obalanserat samhälle där problem hela tiden kommer att dyka upp på grund av folks missnöje, övermod och tro att de är överlägsna.
Kris: Från det att han kommer in i staden och träffar på polisen och ända till dess han blir skjuten och novellen är slut pågår krisen.
Klimax: Då Candy-man blir skjuten.
Funktioner: Huvudperson är Candy-man själv vars eftermiddag handlingen centreras kring. Clown är även det Candy-man med det kaxiga sättet och de underliga kommentarerna som gör att han blir närmast en sorglig clown. Fiende är rasismen som råder i området som gör att svarta betraktas som mindre värda och att man använder biologi och genetik för att ”bevisa” att vita är bättre.
Vändpunkter: Då krisen börjar utanför restaurangen, då Candy-man vägrar låta polisen låsa in honom i en cell över helgen är två av vändpunkterna.
Seger: Det blev väl en form av seger för Candy-man i och med att han slapp ifrån förtrycket men å andra sidan slapp han samtidigt ifrån allt annat också då han (troligtvis) dog.
Värdering: Att man inte har rätt att sätta sig över andra, speciellt inte på grund av man har en annan hudfärg eller liknande och att de mänskliga rättigheterna gäller alla, inte bara de som känner till dem (även om det senare är mer syftande till nutiden).

Jag älskar dig av Christina Peri Rossi

Det här är en novell där funktionerna inte alls överensstämmer med analysmallens. Istället tycker jag att karaktärerna är där av ett symboliskt syfte, snarare än speglingar av personer.
Den unga tjejen står för allt det som den äldre generationen har/håller på att förlora. Ungdom, en positiv och naiv syn på kärlek och självklart, förmågan att ha sex när och var som helst hon vill. Hon är inte bunden till familj eller till ansvar och annat, och hon har inga potensproblem.
Dessutom tycker jag att Rossi spelar på den vanliga förställningen om sex. De flesta människor binder ihop en triangel av kärlek-sex-monogami och tycker att det är faktorer som måste höra ihop. Rossi har dock valt att ta bort monogamin ur ekvationen och helt plötsligt tycker de flesta som läser novellen att flickan missbrukar både sex och ordet älskar. Rossi verkar leka med människor syn på sex i flera olika avseenden och trots att hennes ursprungsidé mycket väl kan ha varit att få tjejen att verka frigjord och då även lycklig så är det inte alls så hon uppfattas. Istället verkar hon vara en mycket sorglig figur som söker kärlek genom sex och inte verkar kunna tro att det ena kan existera utan det andra. Om hon inte har sex blir hon inte älskad.
Sedan tycker jag att hela novellen mer eller mindre är ett enda stort krångel i sig själv, och krisen ska man inte ens tala om. Alla dessa karaktärer vimsar omkring och verkar inte ha någon som helst aning om varför de gör som de gör. De genomgår alla möjliga sorters livskriser. Läraren i tysk poesi suktar efter det han inte kan få och blir halvt galen av åtrå. Alex kommentar att han beter sig så varenda gång han blir intresserad av någon ny antyder också att läraren är besatt av att få det ouppnåeliga och sedan tröttnar när han väl har det. Kanske är det så att han i själva verket söker någon form av lycka och inbillar sig att han kommer att hitta den i en säng tillsammans med en flicka ung nog att vara hans dotter eller också har han bara gett upp hoppet.
Det är i alla fall lätt att konstatera att han har kriser så att det räcker.
Den unga tjejen och hennes attityd är ett klart krångel. Genom att vara så ”frigjord” gör hon i själva verket det motsatta. Hon stänger in sig och ser till att ingen verkligen kan lära känna hennes riktiga jag, hon stänger in sin själ och låter alla få tillträde till kroppen.
Hon letar efter något och samtidigt bryter hon ner sig själv bit för bit genom att förneka sitt inre, ingen vidare hälsosam livsstil.
Och så har vi Alex, den skrämmande halvpsykopatiske huvudpersonen. Jag vet inte ens om man kan kalla hans problem för krångel för han verkar inte ha några känslor. Hans samvete har antagligen dött av misskötsel och han visar inga känslor alls. Han brinner inte för något och verkar inte se människor som något annat än varelser som bara har fysiska syften. Han tvekar inte att göra sådant som de flesta skulle se som svek, han blir inte arg när han är målet för sveket. Han kan visserligen se det som irritationsmoment men blir inte mer påverkad än vad jag blir av en närgången mygga. Han tar känslokallt sina beslut och bryr sig inte om hur de påverkar andra och så fort han har gjort det ser han inte tillbaka utan verkar bara glömma det. Han är det värsta exemplet på en cyniker som jag någonsin har mött och han är verkligen idealet för en illusionslös, blasé person. Han har väl småkrångel av olika slag och novellens klimax, avslöjandet av hans frus otrohetsaffär med hans älskarinna kan nog ses som ett av dem även om man inte fick reda på hur han tog nyheten. Hans oförmåga att visa eller kanske till och med hysa känslor är enligt mig hans värsta krångel då hans känsloliv bara blir som en ända lång linje utan vare sig toppar eller dalar, ingen passion och ingen depression.