Maria full of Grace

Den som orsakar alla Marias problem är egentligen hon själv, genom att hon väljer att ta den lätta vägen och faller för frestelsen att agera knarkkurir istället för att svälja sin stolthet och gå tillbaka till sitt gamla jobb. Men samtidigt är det just hennes vilja att komma någon vart i livet och att inte gå i familjens fotspår som till slut får henne att göra det rätta.
Hon har en moral och även om hon ibland är ovillig att fullgöra sina ”plikter” gentemot familjen så glömmer hon dem aldrig utan vill att de också ska ha det bra, men inte på hennes egna drömmars bekostnad.
Att hon föll för frestelsen skulle kunna räknas som en synd då hon gör något felaktigt, och dessutom gör det medvetet även om hon känner till en del av riskerna som att hennes familj kan komma till skada om hon gör något fel.
Likaså är samhället på sätt och vis ansvarigt för hennes problem genom Colombias underliga klassindelning och det ansvar som alla, även barnen ska ta för familjen. Hon är bara 17 år så varför arbetar hon hela dagen och ger en stor del av sin lön till mamman, istället för att gå i skolan? Det är för mig underligt men eftersom ingen i hennes omgivning ser det som underligt betyder det att de anser att man ska göra allt för familjen och att varje människas största uppgift är just att se till att ens familj har det bra. Om det sedan innebär att man måste agera knarkkurir så är det det man får göra.
Jämlikhet är inte en regel utan snarare ett undantag, de verkar leva efter tanken:
av god familj = bra människa, från ett trasigt hem = dålig/människa, ett ”osäkert kort”.
Och traditionalism är viktigt, att inte få barn ogift eller göra annat som inte hedrar ens familj ses med oblida ögon och ger en person stämpeln dålig människa och därmed blir också familjen stämplad på samma sätt, om än inte lika öppet. Alltså är det inte så underligt att hon valde den väg hon gjorde, hade hon valt något annat hade hon antingen varit tvungen att ge upp sina drömmar och gifta sig med pojkvännen eller vanhedra familjen och leva olyckligt medveten om den skada hon åsamkat dem.
I USA framställs samhället som en idyll, eller åtminstone en väl fungerande demokrati där alla skulle vara lyckliga på sitt sätt. De har putsat fasaden betydligt mycket mer än vad man har gjort i Colombia där kriminaliteten och korruptionen märks tydligare och är öppnare än i USA. Amerikanerna kämpar precis som Colombianerna för att få det bättre och komma sig upp i samhället men de startar för det mesta på en högre nivå och har dessutom större möjligheter att lyckas tack vare alla stipendier och så man kan söka och få. De kämpar för att nå den Amerikanska drömmen med en underbar fru/man, 1,7 välartade barn, ett välbetalt arbete där man innehar en viss maktposition och en respekterad samhällsmedborgare. Colombianerna däremot kämpar för att få ett arbete som inte innebär minimilön och för att åtminstone kunna få bestämma över sina egna liv, samt att ta hand om sin familj.
I USA är allt lismande, fusk och korruption dolt under ytan medan det i Colombia syns tydligare och är en del av vardagen på vissa ställen. Så är det egentligen även i USA men där låtsas man inte om det, eller försöker kalla det något annat för att verka bättre än t.ex. Colombia. En smula hycklande kort sagt.
Amerikanerna sporras även av samhället att klättra på både samhälls- och karriärstegen i en rasande fart och det på bekostnad av både familj och hälsa. Så är det definitivt inte i Colombia där familjen är viktigast och det är dess välfärd som ska komma i första hand.
Det gör alltså att många amerikaner är mycket inriktade på sina mål och är villiga att göra det mesta för att komma dit, de vill nå högre positioner än sina föräldrar och på så sätt bli vad de själva tror är ”bättre människor” än dem medan colombianerna inte ser det som något dåligt att inneha en lägre position än föräldrarna så länge som man tar hand om och försörjer familjen. Colombianerna har mer empati, människokännedom och värme än amerikanerna, som glömmer bort människorna i sin närhet till fördel för deras jakt efter framgång, de blir mer känslokalla och bryr sig inte om andra.
Detta skildras klart i filmen i samtalen och förhållandesättet mellan människor i de olika länderna och vad de säger om livet i de olika länderna. I USA menar de att man har möjligheter och att ett barn har större chanser att klara sig ifrån ”dåligheter” än i Colombia, och det är sant även om sådant finns i USA också så hjälper deras ivriga förnekanden av det till att ge de amerikanska barnen en förståelse för att den sortens affärer/saker är dåliga och något man ska hålla sig undan ifrån. I Colombia där det inte ses som respektabelt men där människorna som är inblandade i det ändå kan åtnjuta respekt från grannar och andra samt lyxvaror man kan köpa för ”lönen” är det lätt att ett barn får känslan av att det är okej att göra så även om det kanske inte är det bästa alternativet. Det blir lättare att falla för frestelsen när man vet att man inte kommer bli utstött av samhället, vilket man skulle bli i USA om man gör det öppet.