(A 11:) Ett barn av sin tid

”… för jag kommer då inte att ta första steget, om någon ska göra det så måste det bli du.”

Det var de sista ord han sa till mig, och jag antar att han inte ville träffa mig mer, annars skulle han inte ha sagt att jag måste ta första steget, för han vet mycket väl att det aldrig kommer att hända, jag har alldeles för mycket stolthet för att göra det. Det är egentligen ganska underligt att jag tänker på det nu, det har ju gått så många år sen det hände, och ändå har jag allt i färskt minne, det känns nästan som om det var igår allt skedde.

Nåväl, jag antar att det är dags för mig att börja skriva nu, för första gången någonsin så ska jag skriva en roman på en dator, och om jag själv hade fått bestämma så hade det aldrig blivit en första gång överhuvudtaget. Jag avskyr alla de nya ”hjälpmedlen”, som de så vackert kallas, datorer, telefonsvarare, personsökare, mobiltelefoner och jag vet inte vad, och ändå har jag blivit tvingad att skaffa alla dessa, av min tyrann till agent, han menar på att jag inte kan vara en bra, modern författare om jag inte hänger med i tiden, så istället tvingar han på mig allt det här och säger att han kommer att säga upp sig om jag inte skriver min nästa bok på datorn. Det värsta är att han var allvarlig, så alltså sitter jag här, på väg att skriva den sämsta bok som någonsin har lästs.

Jag får i alla fall fortfarande skriva under vilken tid på dygnet som jag själv vill, och jag har alltid fördragit natten, det är därför jag sitter här nu, när de flesta förnuftiga människor ligger och sover skönt i sina sängar. Men egentligen spelar det ingen roll vad andra gör, jag gör ändå alltid precis som jag själv vill, till skillnad från min väninna Berit, som alltid ska göra som alla andra och vars hemskaste mardröm är att inte bli betraktad som normal, utan som annorlunda, ett ord som i hennes mening är värre än alla andra skällsord tillsammans…

Ring, ring

Det är, som du kanske förstår, telefonen som ringer, men vem ringer till mig mitt i natten?

- Sara Ek.

Ingen svarar, det är helt tyst, förutom ett par knappt hörbara andetag. Så jag försöker igen:

- Hallå, det här är hos Sara Ek, vem är det jag talar med?

Fortfarande svarar ingen och jag börjar fundera på att lägga på, men innan jag hinner göra något så får jag en kopplingston, personen som ringde mig har lagt på.
Så jag återvänder till min dator, lite oroad över telefonsamtalet, men det är inget allvarligt, det kanske bara var en felringning eller nåt. Men det kan ju ha varit… nej, det är näst intill omöjligt, förresten har jag hemligt nummer, och de som kan det går att räkna på mina fingrar, du ser, jag är inte så särskilt social av mig, det har jag egentligen aldrig varit, men det har bara blivit värre på senare år.
Nu har jag svävat ut ordentligt, och inte har jag skrivit ner ett ord, jag har en deadline om en månad, och om jag ska skriva den här boken på en dator så kommer jag behöva all tid jag kan få. Vad ska den handla om, kanske ett trevligt litet mord så där lagom till eftermiddagsteet?
Ja, så här kan den ju börja: ”Den 3: e juni 1998 kommer för alltid att kommas ihåg för det makabra mord som då skedde, trots att det inte upptäcktes förrän två veckor senare, så det kvinnliga offrets rumskamrat återvände från sin semester hos föräldrarna och hittade hennes uppsvullna ruttnande kropp liggande i badkaret…”

Ring, ring, ring.

Än en gång ringer telefonen och jag blir så skrämd att jag trillar av stolen i ren förskräckelse, och innan jag hinner kravla mig upp igen så har ringandet upphört. Jag funderar allvarligt på att dra ur jacket för att slippa fler otrevliga samtal, men å andra sidan så vore det onödigt ifall att... Men hur får man vara så dum?! Det är helt otroligt, här har jag suttit och rabblat upp alla dessa nya hjälpmedel som jag har blivit påtvingad och ändå kan jag inte ens komma på tanken att se vem det är som har ringt, jag har ju för guds skull en nummerpresentatör bara en halvmeter ifrån mig.

08-27 51 83, vems nummer är det? Jag har ingen aning, inte är det då någon av mina vänners, som sagt så har jag inte så värst många av den sorten, och deras nummer kan jag ändå utantill, så vem kan det vara? Egentligen finns det väl inte så mycket mer att göra än att titta i telefonkatalogen, nu ska vi se... 27 51 67, 27 51 81 och här, 27 51 83, numret tillhör en Jakob Rosander. Ja det säger mig inte så mycket mer än vad jag redan visste, men vänta lite...

”... okej, det räcker, jag har hört tillräckligt! Jag trodde faktiskt att du skulle förstå, annars skulle jag aldrig ha berättat det så här, du säger ju jämt att du är så förstående och att man ska våga vara annorlunda, så varför gör du så här?! Nej förresten, säg inget, jag vill ändå inte höra, för vad du än säger så kommer jag och Jakob ändå att flytta ihop, förstår du det? och det finns inget du kan göra för att hindra det.”

Självklart, det måste vara den Jakob, eller? Nej, det kan det väl inte vara, inte är dom väl tillsammans än? Det måste väl finnas åtminstone ett par tusen svenskar som heter Jakob, det är säkert bara ett lustigt sammanträffande, ja så måste det vara. Men tänk om... nej, det tjänar ingenting till att börja hoppas igen, det kommer ändå aldrig att hända, det har gått alldeles för lång tid...

Så går jag återigen tillbaka till min dator och sätter mig för att läsa igenom vad jag har skrivit, jag vet att det egentligen inte är så bra att göra det när man är arg, men sak samma, jag måste göra något så att jag slipper tänka.

Hur kunde jag ens komma på tanken att skriva en så här dålig historia, den är totalt urusel! Ingen vill väl läsa om en fånig liten flicka som ser till att bli mördad heller?! Jag kan absolut inte skicka det här till min agent, det kommer att ta död på min karriär! Här har i alla fall datorer en fördel, att det går så snabbt att radera allt man skrivit, så då var det borta.

Så här sitter jag igen, än en gång framför en tom skärm, fullkomligt förlorad i mina tankar.

Ring.

Jag rycker snabbt upp luren och ryter:
- Kom igen Seb, kan du verkligen inte komma på något mer skrämmande att göra än att ringa anonyma samtal till mig mitt i natten? I sådana fall har du förändrats mycket sen jag kände dig, fast å andra sidan så gjorde jag väl aldrig det, eller?! Det visade du ju klart den där kvällen, håller du inte med om det? Så kan du ta och ge upp dom här patetiska skrämselförsöken nu? de fungerar i vilket fall som helst inte.

Jag avbryter mig för ett kort tag, för att hämta andan, och då säger en försiktig, och för mig helt okänd röst:

- Hej, jag heter Jakob och jag är Sebbes sambo, och jag undrar ifall att du liksom skulle vilja komma på en fest som vi ska ha imorgon kväll, vi ska ingå partnerskap och ville liksom fira det och så, och jag är ledsen att jag ringer mitt i natten och så men det var lite bråttom och Sebbe klarade inte av det, han försökte tidigare men fick inte fram ett ord, ja det hörde du kanske, och sen så svarade du inte gången efter och jag var rädd att du hade gått och lagt dig, men jag vill så gärna att du kommer så jag försökte en gång till och så... förlåt för att jag babblar så men jag är lite nervös, det blir jag jämt när jag pratar med folk jag inte känner och... sak samma, kommer du imorgon?

När han äntligen tystnar med sitt babblande så vet jag inte vad jag ska säga, jag får inte fram ett ord förutom:

- Jag, jag vet inte vad jag ska säga, men ja, jag antar att jag kan komma.

- Vad bra! Då syns vi imorgon kväll då! Hej då, säger han lättat och lägger på luren.

Jag står länge kvar med luren fortfarande i handen och tänker på samtalet, inte förrän efter så där en kvart kommer jag ihåg att datorn fortfarande står på och går dit och sätter mig, full av entusiasm och inspiration, beredd att skriva en bestseller, jag tror att den ska få handla om trasiga familjeförhållanden, en mor och son historia, och kanske också homosexualitet...