Det Stulna Barnet

Där Sleuth-skogens steniga höjder
sänker sig ner i sjön,
där ligger en lummig ö
där flaxande hägrar väcker
dåsiga vattenråttor.
Där har vi gömt våra älvfat
fulla av bär,
av rödaste stulna körsbär.
O mänskobarn! Kom, skynda på,
kom till skog och strand
med en älva hand i hand,
för av gråt har världen mer än du nånsin kan förstå.

Där månljusvågor förgyller
dimhöljda stränder med ljus
ända till Rosses' stenar,
där dansar vi natten lång,
vaggande i gamla danser,
sökande blickar och händer
tills månen flyr sin kos.
Av och an vi ilar
på jakt efter skummiga bubblor,
medan världen, full av oro,
ängslas i sin sömn.
O mänskobarn! Kom, skynda på,
kom till skog och strand
med en älva hand i hand,
för av gråt har världen mer än du nånsin kan förstå.

The Stolen Child

Where dips the rocky highland

Of Sleuth Wood in the lake,
There lies a leafy island
Where flapping herons wake
The drowsy water-rats;
There we've hid our faery vats,
Full of berries
And of reddest stolen cherries.
Come away, O human child!
To the waters and the wild
With a faery, hand in hand,
For the world's more full of weeping than you can understand.

Where the wave of moonlight glosses
The dim grey sands with light,
Far off by furthest Rosses
We foot it all the night,
Weaving olden dances,
Mingling hands and mingling glances
Till the moon has taken flight;
To and fro we leap
And chase the frothy bubbles,
While the world is full of troubles
And is anxious in its sleep.
Come away, O human child!
To the waters and the wild
With a faery, hand in hand,
For the world's more full of weeping than you can understand.

Olja

DEN LILLA KEMIN

Olja är en sorts petroleum som lätt känns igen på sin olöslighet i vatten, något som alla som någonsin har fått en oljefläck på kläderna kan intyga.
Olja kan vara mer eller mindre trögflytande och är oftast svart, brun, gul eller grönaktig till färgen.

Oljans kemiska sammansättning består till största delen av kol som tillsammans med väte bildar olika typer av flytande kolväten.
Framförallt bildas det tre typer av kolväten; alkaner, cykloalkaner och arener.
Trots att oljan mest består av kolväteföreningar så innehåller den även svavel, kväve och olika metaller (så som vanadin och nickel). De står dock enbart för ett par tiondelars procent av oljans innehåll.

UPPTÄCKTERNAS VÄG

Oljans kända historia är egentligen mycket kort i förhållande till all den tid som det tar för den att bildas. Det sägs att man redan omkring 300-talet använde olja i Kina men oljans riktiga historia anses inte starta förrän under 1800-talets mitt då man lyckades utvinna fotogen ur råoljan och började använda det i lampor istället för valolja som tidigare utnyttjat.

Kring 1800-talets mitt uppfanns förbränningsmotorn till bilar och helt plötsligt övertog bensinen rollen som den viktigaste produkten man kunde utvinna ur råoljan.
Ända sedan år 1949 då fotogenet kom har råoljans pris stigit och sjunkit i takt med att oljefyndigheter har sinat eller hittats och oljan spelade en stor roll under de två världskrigen då man kunde komma mycket snabbare fram till sjöss med oljedrivna förbränningsmotorer än vad man kunde med de koldrivna ångfartygen.

UR SVENSK SYNVINKEL

I Sverige stod oljan år 2001 för ungefär en tredjedel av vår samlade energiförsörjning. Den största delen av det behovet står transporter och andra bensin-/oljedrivna maskiner för.
Även om en tredjedel låter som väldigt mycket så innebär det ändå att våran oljeanvändning har minskat till hälften jämfört med hur det såg ut för trettio år sedan.

Jämfört med hur det ser ut i resten av världen är Sveriges behov av fossila bränslen mycket litet. År 2001 stod de fossila bränslena för cirka 80 % av energiförbrukningen i världen. Oljan stod då för ungefär 35 procentenheter av de 80 procenten.
De flesta I-länderna importerar närmare hälften av sitt oljebehov och importkostnaderna kommer bara att öka om de fortsätter att öka sitt oljebehov i samma takt som nu.

KEMILEKTION MED NATUREN…

Den olja som vi tar upp här är den så kallade råoljan (den går även under namnen mineralolja och bergolja). Den bildas genom att växter och andra organismer har börjat brytas ner och så småningom omvandlats till flytande och gasformiga kolväten under höga temperaturer och ett extremt högt tryck som pressat ihop organismerna. Detta kan till exempel ske under havsytan där trycket är mycket högt då man når ner till djupare områden.
De flytande kolvätena är sedan de som samlas till att bli olja medan de gasformiga bildar naturgas.

Hela processen som omvandlar det organiska materialet till råolja och naturgas tar dock flera miljontals år att helt genomföras och det är där ett stort problem med vår oljeanvändning ligger; vi förbrukar oljan mycket snabbare än den kan bildas.

Beroende på bland annat hur hög temperatur det är under processen kan man få ut olika mycket olja. Mest olje-kolväten bildas det vid relativt låga temperaturer medan man vid lite högre grader får en ökad del naturgas och vid riktigt höga temperaturer bildas istället kol av typen grafit.
För att få ut ännu mer olja är det även viktigt att speciellt plankton står för en större del av det organiska materialet då plankton innehåller mycket proteiner och annat som ökar oljebildningen.

Anledningen till att oljan är mycket användbar som drivmedel och bränsle i allmänhet är att den bygger på en så otroligt enkel och naturlig process: förbränning. Precis som cellandningen fungerar i en mänsklig kropp fungerar olja så att den vid förbränning i syre bryts upp till vattenmolekyler, koldioxid (vilket innebär en klar miljöfiende när vi förbränner så mycket olja som vi gör idag) och energi frigörs genom den exoterma reaktionen.

… OCH MED MÄNNISKAN

För att sedan kunna använda oljan som bensin, fotogen och annat så hettar man upp den tills den förgasas och leder sedan in den i en sorts behållare där den får stiga uppåt. Då dess temperatur då sjunker kondenseras de olika delarna av den ursprungliga råoljan på olika höjder i behållaren. Gaserna stiger rätt upp och leds ut genom ett rör utan att kondenseras alls medan råbensinen (den genomgår sedan andra processer innan den blir färdig bensin), eldningsoljan och råfotogenet alla kondenseras på olika nivåer i behållaren och då leds ut från behållaren genom olika rör. Därefter är råoljan slutligen uppdelad i olika fraktioner (delar) och de kan i sin tur förädlas vidare tills de slutligen blir de produkter som vi konsumenter ser. Processen som råoljan genomgår kallas för fraktionerad destillation och återstoden, den del som kondenseras omedelbart vid ledningen in i behållaren använder vi till exempelvis asfalt.

SKUMRASKAFFÄRER

Oljan har även inneburit stora politiska kamper och länderna i Mellanöstern har tack vare sina stora oljetillgångar en stor fördel gentemot exempelvis USA i förhandlingar i olika frågor då USA är beroende av sin oljeimport och skulle få det mycket svårt om OPEC-länderna bestämde sig för att inte sälja mer olja till landet.

Hur stor mängd olja som finns kvar i oljefyndigheterna idag är mycket osäkert och man vet faktiskt inte så väl hur mycket olja som vi verkligen har kvar att pumpa upp.
Detta beror på att flera av OPEC-länderna (vilka innefattar Mellanöstern och delar av Afrika) helt plötsligt rapporterade att de hade nästan dubbelt så stora reserver som än de tidigare sagt.
Så fort ett land hade lämnat sådana uppgifter följde resten av länderna efter, troligtvis på grund av att deras exportinkomster ökar om de har större resurser. Detta skedde i mitten av 1980-talet och sedan dess har inga uppgifter kommit in om att deras reserver skulle ha minskat, trots att de oavbrutet har fortsatt att pumpa upp olja under de senaste 20 åren.

Alltså är de oljereserver på 300 miljarder olja som ska finnas i OPEC-länderna mycket osäkra och i själva verket kan de vara mycket mindre än vad någon tror, vilket skulle skynda på oljetoppens framhastande.
Det finns såklart mindre fyndigheter runt om i världen men de kan tillsammans bara försena ”Peak Oil” med som bäst ett par år.
Vad som än händer så står världen inför en potentiell ekonomisk kris om man inte lyckas minska oljebehovet radikalt inom de närmaste åren.

Karteller (olagliga samarbeten mellan konkurrenter som ska utmynna i att skapa så lite konkurrens och prispress som möjligt) är också något som har följt med oljemarknaden mycket länge då olja är en produkt som det är möjligt är bli mycket rik på. Oljan lever alltså upp till sitt rykte om att vara Det Svarta Guldet.

I KRISTALLKULAN

Anledningen till att man nu försöker minska oljeförbrukningen världen över är att man har insett att det inte längre finns alltför mycket olja kvar. Eftersom det tar flera miljoner år för den att bildas så gör vi helt enkelt av med oljan snabbare än den hinner nybildas.

Forskarna talar om att man kommer nå ”Peak Oil”, den tid då oljeproduktionen har nått sin topp och istället börjar dala, om bara 10-15 år. Det är ett skrämmande framtidsscenario med tanke på hur stort vårt oljebehov är men det finns tydliga tecken på att toppen verkligen närmar sig. Av världens 50 ledande oljeländer är det bara 9 som inte har nått sin oljetopp än. Vissa, så som USA, Kanada, Indonesien och ett par afrikanska länder nådde sin topp för redan trettio år sedan och efter det har deras produktion minskat med några procent per år.
Andra länder, till exempel Storbritannien och Norge nådde sina toppar runt sekelskiftet men även de har upplevt en minskning på cirka 12-15 % sedan dess.

Det största problemet är inte att oljan skulle vara på väg att ta slut för det är den inte, det bildas hela tiden ny. Istället handlar problemet om att efterfrågan på olja bara ökar medan tillgången minskar hela tiden.
Om ett par tiotal år kan det med dagens oljebehov innebära att bensinpriset mångdubblas jämfört med det pris som folk redan idag tycker är mycket högt.

Det finns fortfarande outforskade oljefyndigheter men de stora oljefältens tid är troligtvis helt förbi, det enda större oljefält som upptäckts efter andra världskriget är det i Nordsjön. Flera av de stora fälten i Mellanöstern som det talas så mycket om är närmare sextio år gamla och kommer inte att kunna pumpa upp tillräckligt med olja för att tillgodose det enorma behov som det finns.

Varje dag används det omkring 80 miljoner fat olja i världen. Det är ungefär 12 miljarder liter per dag. Om vi fortsätter att öka oljeanvändningen kommer vi redan år 2030 att närma oss ett dagsbehov på 120 fat och även om vi skulle lyckas hålla behovet på samma nivå som idag så innebär det att vi i runda tal måste hitta mer än 100 miljoner fat ny olja varje dag, året runt. Då olja kan räknas som en ändlig (eller i vilket fall in oändlig) naturresurs är detta alltså praktiskt taget omöjligt att genomföra.

NORRLANDS GRÖNA GULD

I Sverige satsar man istället på alternativa bränslen och drivmedel så som etanol till exempel. I Örnsköldsvik har man satt upp en pilotanläggning där man utarbetar metoder för att på lättast och billigast sätt ska kunna få etanol ur trä så som gran och annan skog. Som det ser ut för tillfället importerar Sverige istället etanol från Brasilien där man relativt billigt kan utvinna etanol ur sockerrör. Etanol ses som ett klart alternativ till olja då det är ett förnyelsebart bränsle och dessutom ska vara mer miljövänligt.
I USA och vissa andra delar av världen försöker man dock istället förespråka diesel utvunnet ur kol (USA har världens största kolreserver) men det för med sig stora nackdelar för miljön då förbränning av kol till och med är värre för miljön än vad oljeförbränning är.

Astronomi

Fysikprojekt: Astronomi

Astronomi betyder egentligen ”stjärnkunskap” (astron = stjärna, nomi = kunskap) men har sedan namnets tillkomst kommit att behandla det mesta som sker/gäller utanför jordens område, dvs. rymden.
Astronomin är mycket viktig för oss då dess upptäckter kan ge vetenskapliga svar på frågor så som hur jorden och världen skapades och undersöka om det är möjligt att bo på andra planeter och på andra sätt lyckas få fram metoder att förutse mänsklighetens framtid ur en sådan synpunkt.
Noggranna studier av planeter och himlafenomen är inget nytt utan har i själva verket använts för att beräkna tid, bestämma när en månad respektive ett år börjar och slutar och så vidare. Det finns skrifter med astronomisk betydelse som är så gamla som 4000 år.
Det är bland annat tack vare sådana anteckningar och ristningar som man har kunnat placera in olika kulturer och händelser i en någorlunda kronologisk ordning.
De stjärnsamlingar som vi talar om som stjärnbilder skapades ursprungligen av praktiska skäl för att människor lättare skulle kunna orientera sig fram under årets mörkare tid och för att skepp skulle kunna navigera innan en välfungerande kompass uppfanns.
Något som är annorlunda med astronomin jämfört med många andra vetenskaper är att många nya upptäckter görs av amatörer som ser tidigare okända kometer och novor innan ett observatorium gör det.

Med en himlakropp menar man en kropp som kan ses från jorden men även ligger utanför jordens egen atmosfär. Det innebär att planeter, stjärnor, månar, asteroider, kometer och meteoriter alla är olika former av himlakroppar samt att galaxer och solsystem räknas som samlingar av flera himlakroppar.
Det kan emellanåt vara svårt att skilja mellan olika objekt i rymden men en enklare förklaring av dem är:

- En meteorit är en klump av järn och/eller sten som har fallit från rymden ner på jordens yta. De kan vara alltifrån pyttesmå bitar till stora block i fråga om storlek.
- En komet är en vagt lysande himlakropp som består av en oftast rund boll (ett ”huvud”) samt en svans. Det är egentligen bara huvudets kärna som står för lyskraften som gör det möjligt för oss att se kometen.
- En nova är en sorts stjärna som snabbt växlar i ljusstyrka under ett tag. Det gör att en normalt sett svagt lysande stjärna under en tid kan lysa lika starkt som en ”stark” stjärna.
- Ett svart hål är en form av himlakropp som man egentligen inte har bevisat finns men uträkningar har gett svaret att det borde finnas något sådant. Anledningen till att det då fått det namn det har är att det skulle ha ett så starkt gravitationsfält att varken ljus eller något annat överhuvudtaget skulle kunna lämna/avges från det (därav ”svart”) och att allt som kom för nära det skulle sugas in i det utan möjligheter att undkomma då hålets gravitationskraft skulle vara enormt starkt (därav ”hål”).
- En asteroid är ett slags småplanet som kretsar runt solen i sin egen bana och som kommer från asteroidbältet som passerar mellan Mars och Jupiter. Forskare studerar vissa av de större asteroiderna/småplaneterna som till exempel Ceres och Vesta för att lära sig hur en planet såg ut i början och hur den sedan utvecklas, det är bland annat på grund av sådan forskning som vi vet så mycket som vi faktiskt gör om jordens historia före mänsklighetens tid.
- En galax är inte det samma som ett solsystem, utan i själva verket är det ett stjärnsystem. Det finns flera galaxer men bara ett solsystem som vi känner till, vårt eget. Vårt solsystem ligger i galaxen Vintergatan men tar bara upp en liten del av den så galaxen är diskusformad och har en diameter på cirka 100 000 ljusår (vi befinner oss 30 000 ljusår från dess centrum). En galax består av ett stort antal stjärnor, gas- och stoftmoln som hålls samman av gravitationskrafter. Galaxer kan se väldigt olika ut, det finns en som kallas för ”Sombrerogalaxen”, ni kan ju gissa vilken form den har? Oftast delas galaxerna dock in i kategorierna spiral eller elliptiskt formade, men det finns även oregelbundna former.

Himlafenomen som t.ex. norrsken och solförmörkelser är något som kan intressera såväl amatörer som yrkesmän då de kan ses av alla även utan utrustning, eller med enbart en kikare. Men sedan finns det också himlafenomen som bara kan ses genom avancerade teleskop och studeras av yrkesastronomer.Exempel på olika himlafenomen är:

- Förmörkelse, som är när en himlakropp blockerar ljusets väg från en himlakropp till en annan. Solförmörkelse är ett exempel då månen står i vägen för ljusets bana mellan solen och jorden vilket gör att man antingen kan se en del av solen eller ingenting alls förutom koronan (ett hett, tunt ytskikt runt solen), beroende på om det är en total eller partiell förmörkelse. Skillnaden är att en total förmörkelse bara finns just där månens ”skugga” träffar jorden medan en partiell förmörkelse syns överallt där solen är uppe. Månförmörkelse är en annan sorts förmörkelse då jorden istället lägger sig emellan solen och månen och gör att månen antingen blir helt eller delvis mörklagd.
- Polarsken (samlingsnamn på syd- och norrsken), som är resultatet av energirika elektroner som faller från rymden mot jorden och kolliderar med atomer och molekyler i atmosfären vilket till sist ger överskottsenergi som avges genom en ljusemission och blir norrsken.
- Solfläckar, de är punkter på solen som har en lägre temperatur än resten av solen vilket gör att de ser mörkare ut än det hetare området runt omkring dem.
- Stjärnfall (kallas också meteor), som är det ljusstreck som bildas när en meteor mycket snabbt faller in i jordens atmosfär och krockar med dess atomer och upphettas vilket gör att ljus utvecklas. OBS! Tänk på att en meteorit och en meteor inte är samma sak, en meteor = förstadiet till en meteorit, meteoren tränger igenom atmosfären och bildar ljusfenomen och när den träffar jordytan kallas den meteorit.
- Meteorskurar, som innebär att flera meteorer ”faller” samtidigt, detta sker under samma tid varje år och det finns fem stora meteorskurar som man med lätthet kan se utan kikare. Dessa har fått sina namn efter de stjärnbilder ur vilka de uppträder.
- Magnetiska stormar, de är egentligen inga synbara himlafenomen men de följs oftast av norrsken och kan störa gamla former av elledningar. Stormarna skapas genom att antalet laddade partiklar i magnetosfären (den närmaste rymden omkring jorden) ökar, till följd av en form av aktivitet från solen. Detta kan pågå i något dygn och som sagt orsaka el-problem i gamla ledningar då elektriska flöden förs in i dem.
- Månfaser, som kommer i form av nymåne, fullmåne och stadierna emellan dem. Anledningen till att det ser ut som om månen blir mindre/större är att solen och månen står i olika förhållanden mot varandra under de tiderna vilket gör att det blir ”fullmåne” då solen belyser hela den sida som är vänd mot jorden och alltså nymåne då solen lyser upp hela den sida som är vänd ifrån jorden och inte ett dugg på den jordtillvända sidan.
Från jorden kan man se fem (de mellan solen och jorden) av de åtta erkända planeter som finns i vårat solsystem. De åtta planeterna är från solen räknade:

Merkurius
Venus
Jorden (Tellus)
Mars
Jupiter
Saturnus (som faktiskt kan ses under större delen av natten vid årets slut)
Uranus – upptäcktes 1781
Neptunus – upptäcktes 1846
Pluto - upptäcktes först år 1930!
(Numera ser dock vissa på Pluto som ett ”bihang” till Neptunus istället för som en planet då den inte riktigt uppfyller de förutsättningar som normalt gäller för en planet.)

I rymden räknar man inte avstånd i meter utan i enheter så som astronomiska avståndsenheter (a.e.), som används när man talar om något som ligger inom vårt solsystem och ljusår som används om något befinner sig utanför vårt solsystems gränser.
1 a.e. (internationellt använder man 1 ua) är ungefär detsamma som medelavståndet mellan jorden och solen, eller mer exakt avståndet mellan solens tyngdpunkt och månen + jordens gemensamma tyngdpunkt. Detta avstånd är ca 150 Gm långt.
Med 1 ljusår menar man den sträcka ljuset färdas i vakuum under ett helt år och det innebär alltså att: 1 ljusår = c * t, där c = ljusets hastighet och t = 1 år. 1 ljusår = 63 240 a.e. ≈ 9,46 Pm

Gravitationskrafter håller ihop solsystemet och formar dess banor. Gravitationskraften ökar ju större en kropp är och då solen är den kropp som har störst massa och volym kretsar de andra planeterna runt den. Dessutom beror ju gravitationen på avståndet mellan två kroppar, större avstånd = mindre gravitationskraft. Det gör att månarna kretsar runt planeter som i sin tur kretsar kring solen som snurrar runt sin egen axel. Det är bland annat det som ger antagandet att det kan finnas fler solsystem ute i rymden någonstans, om det bildades fler kroppar i Big Bang som flög längre bort av urladdningen borde gravitationslagen göra att även de skulle kunna vara samlade i någon form av solsystem.

Källor:
NE, National Encyklopedin
Astronomi – en bok om universum (2003), av Claes-Ingvar Lagerkvist & Kjell Olofsson

Fotnot 1: Inom astronomisk litteratur används ofta enheten parsec (pc) som har att göra med avståndet som jordbaneradien upptar en vinkel av en bågsekund. 1 pc = 206 265 a.e. = 3,26 ljusår.
Fotnot 2: Färgerna i den starkare regnbågen är utifrån och in sett; rött, orange, gult, grönt, blått, indigo och violett.
Fotnot 3: En känd komet är Halley’s komet som kan ses från jorden ca vart 76: e år. Senast den sågs var 1986 så håll ögonen öppna omkring år 2062 eller däromkring.
Fotnot 4: Om någon är intresserad av att ha en chans att se en meteorskur (beroende på vädret) så förkommer de:
3-4 januari (Quadrantiderna, 150 meteorer/h) 17 november (Leoniderna, 50 meteorer/h)
20-21 april (Lyriderna, 50 meteorer/h) 13-14 december (Geminiderna, 150 meteorer/h)
12-13 augusti (Perseiderna, 200 meteorer/h)

Andrew Lloyd Webber

Sir Andrew Lloyd Webber

Den 22 mars 1948 föddes en pojke vid namn Andrew i South Kensington, en del av London. Han var son till William och Jean Lloyd Webber, två mycket musikintresserade föräldrar som båda arbetade inom musiken. Fadern var kompositör och collegeprofessor i musik och modern arbetade som violinist och sångerska vid samma skola.
Redan som treåring började Andrew spela violin och inte långt därefter inledde han sitt komponerande vilket så småningom kom att göra honom världsberömd.
Då hans musiktalang upptäcktes sattes han att studera vid olika skolor som var speciellt musikinriktade och vid en av dessa skolor (Magdalen College i Oxford) träffade han Tim Rice som senare skrev texterna till flera av de musikaler som har etablerat Andrew Lloyd Webber som en av nutidens största kompositörer inom musikalvärlden.

Vid den tidpunkt då han gick ut skolan hade Andrew skrivit nio olika musikalverk även om inget av dem hade lyckats ge honom det genombrott som behövdes för att han skulle slå igenom i branschen.
Så småningom fick dock Andrew ett uppdrag och tillsammans med Tim Rice skapade han en femton minuter lång rock-musikal som hette Joseph and the Amazing Technicolor Dreamcoat (1968) och var baserad på en biblisk historia.
Kort efteråt lyckades Andrew och Tim göra den musikal som kom att ses som deras stora internationella genombrott; Jesus Christ Superstar som filmatiserades bara ett par år efter att den satts upp på scenen. Musikalen klassades som dock som ett genombrott inte bara för Andrew utan även inom hela musikalgenren. Det var den första musikal som blandade rock och opera och inte innehöll en ända replik. Istället sjöngs allt fram i äkta pop/rockstil.
Efter framgången med Jesus Christ Superstar rullade produktionen på och Andrew satte upp nya musikaler var och vartannat år, ibland med och ibland utan Tim Rices medverkan.

Några exempel på de numera världskända musikaler som han var med och skapade är:

Evita (1978) vilken handlar om Argentinas egna skyddshelgon, Eva Peron och hennes liv. Madonna och Antonio Banderas spelade huvudrollerna i filmen som senare gjordes efter musikalen.

Cats (1981) är baserad på T. S. Eliots verk ”Old Possum’s Book of Practical Cats” (”De knepiga katterna”) och handlar om en strulig katt vid namn Grizabella och hennes sökande efter förlåtelse, försoning och förståelse.

The Phantom of the Opera (1986; Fantomen på Operan) som nu åter är aktuell i och med den nyutkomna filmen där Andrew har samarbetat med Joel Schumacher.
Sunset Boulevard (1993) var baserad på en film från 1950 som hade samma namn.

Whistle Down the Wind (1996) grundades även den på en film, denna gång från 1961.

The Beautiful Game (2000) vilken tar upp oroligheterna på Nordirland och till skillnad från många av hans andra verk har en stark politisk mening.

Bombay Dreams (2002), en film där han för första gången övergav kompositionsrollen och istället tog över producentstolen.

På det privata planet har Andrew varit nästan lika upptagen då han än så länge har varit gift tre gånger. Mellan 1972 och 1983 var han gift med en kvinna som hette Sarah Hugill med vilken han fick två barn; Imogen (född 1977) och Nicholas (född 1979).
Hans andra äktenskap, med den hyllade sopranen Sarah Brightman höll bara i sex år och påverkade starkt arbetet med en filmatisering av Fantomen på Operan (i vilken Sarah var påtänkt till huvudrollen) som kom i kläm då de skiljdes 1990.
Hans tredje fru, som han fortfarande är gift med, heter Madeleine och med henne har han tre barn; Alastair (född 1992), William (född 1993) och Isabella (född 1996).
Han skrev till och med om delar av ett av sina verk, Starlight Express (1984), samma år som hans son Alastair föddes och dedikerade ett par av de nya sångerna till denne.

Andrew Lloyd Webber har inte bara skrivit musik till musikaler utan även komponerat mer traditionella verk så som Requiem (1985) och Variations (1978) som han skrev åt en världsberömd cellist, hans tre år yngre bror Julian Lloyd Webber.

De framgångar som Andrew Lloyd Webber har nått är rent enorma och hans förmåga att ständigt lyckas producera verk som tilltalar publiken har genom åren gjort honom mycket rik och berömd. Nuförtiden kan han kalla sig själv miljonär och 1992 blev han adlad av det brittiska kungahuset. 1997 fick han dessutom titeln Lord Lloyd-Webber of Sydmonton och de politiska rättigheter som adelsmän innehar.
Han har haft åtskilliga musikaler uppsatta såväl på Broadway som i London och på andra ställen runtom i världen. Cats har till exempel gått non-stop som föreställning på Broadway i ett decennium.
Hans arbete har även gett honom utdelning i form av olika priser. Han har bland annat tagit emot sju Tony Awards, tre Grammys, en Golden Globe och en Oscar.

Tvärtemot vad många verkar tro om Andrew Lloyd Webbers verk så är de ytterst jordnära och har alltid en form av sensmoral. De mänskliga problemen som vardagsmänniskan brottas med dyker upp i den musik som han skriver och han är fantastiskt duktig på att få musik att färgas av olika sinnestämningar. Jag tror dock att han har insett att långt ifrån alla förstår de tankar som ligger bakom hans musik och därför har han valt att förtydliga det genom att oftast skriva, eller be andra skriva texter som är mycket lättförståeliga och som klart bär fram hans budskap. När flera sådana musikstycken sedermera sätts ihop i en musikal är det inte bara lätt för publiken att förstå orden och sinnesstämningen utan de kan även känna för karaktärerna, trots att inga repliker uttalas (om inte de sjungna räknas det vill säga).
Jag tror helt enkelt att Andrew vill att människor ska förstå de budskap han vill sända ut och genom att kombinera sin talang för komponerande tillsammans med sin och andras förmåga att sätta ihop pjäser lyckas han förmedla sina åsikter och sin syn på saker och ting ur på ett mycket lättfattligt sätt som utan problem kan tas in av alla sorters människor. Han tar praktiskt taget upp samma frågor som nobelpristagare i litteratur men istället för att göra det i bokform förmedlar han det genom sin musik.

Flöjt

FLÖJTEN GENOM TIDERNA

Flöjten räknas till de så kallade träblåsinstrumenten, inte för att de är gjorda utav trä utan för att de liksom de andra träblåsinstrumenten har klaffar och/eller grepphål.
Bleckblåsinstrument så som trombon och trumpet har istället ventiler och/eller dragbyglar som används för att skifta mellan olika toner.

Det finns många olika sorters flöjter som med ett gemensamt namn helt enkelt kallas flöjtinstrument. Alla dessa olika typer av flöjtinstrument bygger på principen att en luftström bryts mot en skarp kant och därigenom skapar olika toner.
Hur denna luftström bryts är dock olika på olika sorters flöjter. I kantflöjter så som tvärflöjten och panflöjten görs det genom att flöjtisten själv pressar ihop eller på annat sätt byter position med läpparna vilket gör att luftströmmen bryts på olika sätt.
I spaltflöjterna sker brytningen istället genom att denna luftström leds genom speciella kanaler innan den slutligen bryts mot en kant. Ett exempel på en spaltflöjt är den populära blockflöjten.
En annan skillnad som man kan se mellan spalt- och kantflöjter är alltså att en blockflöjtist täcker över hela blåshålet med sina läppar medan en tvär- eller panflöjtist bara låter sin underläpp ligga emot blåshålet och sedan formar läpparna så att luften blåses neråt.

Flöjter av olika slag är ett av de allra enklaste och mest välkända instrumenten i världen och har så också varit genom historien. Det har funnits någon sorts flöjt i så gott som alla kända musikkulturer.
Anledningen till att flöjtens historia går så långt tillbaka är troligtvis att principen bakom den är så enkel och att vem som helst kunde upptäcka den genom att blåsa i ett ihåligt ben, ihåliga stenar, träbitar och växtstjälkar. Det tog inte heller lång tid innan man upptäckt att ett längre rör gav en ljusare ton och ett kortare gav en mörkare, och så var panflöjtens idé född. Upptäckten av att ett visst antal hål kunde ge flöjten/röret ett större tonregister tog inte heller lång tid på sig och det är därifrån som grunden till block- och tvärflöjten kommer.
Allt detta gör att det är mycket svårt att bestämma flöjtens verkliga ålder men arkeologer har hittat 9000 år gamla föremål varav några anses ha varit mycket tidiga varianter av flöjter.

Inom många gamla kulturer ansågs flöjten ha magiska egenskaper och det har speglats i de gamla sagor och legender som fortfarande berättas runt om i världen. De allra flesta av oss har väl hört om ”Råttfångaren i Hameln” som förtrollade såväl råttor som barn med sitt flöjtspel.

Flöjten har även haft en stor betydelse i sociala sammanhang då den ofta användes av kringresande skalder och sagoberättare under exempelvis medeltiden.
Dessutom har flöjtens lätta, ljusa stämma fått den att vara högt skattad vid enklare sociala sammankomster så som de irländska ceilis eller de svenska logdanserna. Flöjten har tillsammans med fiolen varit flitigt använd inom folkmusiken, den traditionella musiken i många olika länder. Detta har mycket att göra med att flöjten och fiolen tillsammans med kompinstrument lätt kan skapa dansvänlig musik som inte kräver att dansarna kan utföra komplicerade turer utan bara behöver kasta sig ut på dansgolvet och ha roligt.

Inom den genren präglas alltså flöjtspelet av mycket energi där tempot, tonstyrkan och framförallt spelglädjen oftast är viktigare än att man spelar rätt toner hela tiden.
Det är även vanligt att man spelar utan noter och flöjten har egentligen ingen given roll inom folkmusiken där fiolen snarare är huvudmelodiinstrumentet. Det innebär att en folkmusikflöjtist bör ha rätt stor lungkapacitet då flöjtspelet oftast är till för att spegla och efterlikna fiolspelet, och det senare har fördelen av att deras andning inte påverkar spelandet.
Folkmusiken ur flöjtens synvinkel präglas i sin helhet av att man alltid ska binda ihop alla fraser och absolut inte dela upp olika repriser genom att andas eller annat. Allt för att göra musiken lätt att dansa till.
Under historiens gång har de olika flöjtinstrumenten haft olika stor popularitetsfaktor, under renässansen och barocken var till exempel blockflöjten som allra mest inne innan den hamnade i bakgrunden för andra flöjtinstrument, de senare århundradena har den dock fått ett uppsving och är återigen rätt populär på sina ställen. Med en blockflöjt menar man en spaltflöjt som har sju fingerhål samt ett tumhål på baksidan och om det är en större flöjt, så som en basflöjt kan den även ha en eller annan klaff.
Blockflöjten och dess förfäder är antagligen en av de allra äldsta flöjterna och då de kunde tillverkas av lera, bark och ben och alltså göras av vem som helst. Den flöjt som dock kan kallas den ”riktiga” blockflöjten kom under den sena medeltiden och såg sedan ungefär likadan ut tills renässansen och populariteten kom. Då började den tillverkas i allt fler modeller och på 1600-talet fanns det nio olika sorters blockflöjter. Skillnaderna mellan dem var framförallt storleken och de största var närmare en meter långa medan de minsta bara var mer än en decimeter. Även idag är skillnaden mellan de stora basflöjtarna och de mindre sopranflöjtarna stora även om den inte är lika remarkabel som den var då.

Tvärflöjten, eller konsertflöjten som den egentligen bör kallas, tog dock snart över blockflöjtens roll som det mest populära flöjtinstrumentet.
Konsertflöjten tros härstamma från en bysantinsk sexhålsflöjt, vilken egentligen var föga mer än ett trångt, cylindriskt sidblåst rör som under medeltiden kom till Europa.
Vid den tiden hade den dock få likheter med den flöjt som vi idag talar om och till en början användes den mest inom det militära på grund av sitt gälla, höga ljud.
Det tog ända fram till 1500-talet innan man började ge den fler tonhål och så småningom även klaffar. Just vid den tiden delade man för första gången upp flöjten i tre olika delar; munstycket, mellandelen och foten. Den indelningen har man än idag kvar och det är tur det, för annars vore det inte alltför lätt att frakta flöjterna.
Under samma period som allt det här utvecklades valde man även att forma om flöjten och ge den en mer konisk form istället för den ursprungligt cylindriska. Detta gjorde man för att bli av med lite av den gällheten som präglade flöjtens toner och för att helt enkelt mildra ljudet en smula. Idag har vi dock återgått till den ursprungliga cylindriska utformningen.

Anledningen till att utvecklingen skedde just under barocken är antagligen att musiken vid den tiden utvecklades till att kräva mer ornament (olika utsmyckning av musikstyckena så som drillar och glizzandon), fler tonarter och överhuvudtaget en bättre kromatik.
Detta var inte så lätt att åstadkomma utan fler tonhål och så småningom krävdes det även klaffar för att ytterligare hjälpa flöjtisterna.
Problemet var dock att flöjterna började bli väldigt svårspelade och tillverkarna satte på tonhål och klaffar varhelst det fanns plats. Det fanns helt enkelt inget gemensamt system.
År 1832 kom dock Theobald Boehm (Böhm) ut med en metod som gick ut på att man satte klaffar på alla tonhål samt återgick till att ge tvärflöjten en cylindrisk form istället för den koniska. Denna metod utvecklades sedan vidare för att ge flöjten bättre ljud och se till att det faktiskt gick att bemästra den. Och det är alltså ungefär så som dagens tvärflöjt ser ut.
På till exempel Irland finns dock den gamla sortens tvärflöjt kvar, med sin konformiga utformning och sina sex tonhål och det obestämda klaffantalet.
Även på andra ställen finns tvärflöjtsliknande flöjter kvar och de används främst inom folkmusiken. Flöjter helt utan klaffar, träflöjter och annat är bara exempel på resterna efter de gamla sorternas flöjter.

Det finns även olika sorters flageolettflöjter som speciellt används inom folkmusiken i olika länder. Dessa är en typ av spaltflöjter som har ungefär sex fingerhål och alltså liknar blockflöjten en smula även om de har färre fingerhål och helt saknar tumhål.
I vissa delar av Frankrike lever en av dessa flöjter fortfarande kvar och det finns, självklart, även en variant på Irland.
Den senare av dessa lever definitivt upp till talesättet ”kärt barn har många namn” och det skulle troligtvis ta upp flera sidor om jag skulle försöka rada upp alla dessa namnen.
För det mesta kallas de dock i Sverige för tin whistle men de omnämns även som pennywhistle och irländsk/engelsk/keltisk flageolett.
En tin whistle är egentligen en mycket enkel flöjt som består av ett cylindriskt metallrör med ett munstycke av plast eller trä. De flesta är inte stämbara och de finns i de flesta, om inte alla tonarter även om D är de vanligaste.
För en tvärflöjtist är den D stämda flöjten oftast mycket lätt att lära sig spela på då den har samma grepp som en tvärflöjt, med det undantaget att F blir Fiss och C blir Ciss.

Genom tiderna har sättet på vilket flöjtmusik spelas förändrats radikalt och utvecklingen har gått jämsides med den utveckling som musiken i sin helhet ha genomgått.
Detta innebär också att flöjten oftast har utvecklats på grund av de nya behov som har funnits, om man har behövt öka tonregistret har man funnit sätt att göra det på genom att lägga till fler tonhål eller annat. Det är även så man har kommit att dela in flöjterna i olika grupper; altflöjter, basflöjter, sopranflöjter, tenorflöjter och inom flageoletterna även i olika tonartsstämningar.
Flöjter används inom flera olika musikstilar men ändå verkar de vara som starkast etablerade inom folkmusikgenren och det är därför som jag har beskrivet den delen mest.
Även om man spelar på olika sätt inom till exempel barock, klassicism och annat så är det spelsättet gemensamt för de flesta musikinstrumenten då det mest handlar om olika fraseringar, hur fylliga tonerna ska vara och annat. Därför ansåg jag inte att det hade speciellt mycket att göra med flöjten som individuellt instrument.
Stilarna inom flöjtvärlden varierar även den och speciellt när det gäller tvärflöjtister så finns det många olika varianter. Jethro Tull och James Galway är exempel på mycket skickliga individualistiska tvärflöjtister som är kända för sina säregna stilar.
Speciellt tvärflöjten används inom de flesta olika musikstilar så som jazz, folkmusik, pop, rock, vismusik, klassiskt och andra greningar. De olika stilarna låter dock mycket olika på flöjt och medan man i jazzen ofta vill få till ett lite hest, saxofonliknande läte så ska man i rocken ofta få det att låta lite skrikigare, likt en elgitarr.
Den slutsatsen man kan dra av allt det här är alltså att flöjt, och då speciellt tvärflöjten används i flera olika musiksammanhang men att man spelar på många olika sätt inom just de stilarna och att flöjten oftast ska försöka göra sin egen tolkning av ett annat instruments sound.

Källförteckning:
Galway, James, Flöjt (1983), Corona Yehudi Menuhin Music Guides
Sohlmans Musiklexikon, ’flöjt’, ’blockflöjt’, ’tvärflöjt’
Bonniers Musiklexikon (2003), Albert Bonniers Förlag
Nordström, Sixten, Så blir det musik (1989), Bra Böcker
Nationalencyklopedin, ’tvärflöjt’, ’blockflöjt’, ’flageolett’, ’träblåsinstrument’

Köpmannen i Venedig

Analys av Köpmannen i Venedig

Jag har valt att skriva en analys där jag jämför filmen, pjäsen och texten till Köpmannen i Venedig. Jag utgår ifrån textversionen och fokuserar därför mer på de olika framställningar och val som har gjorts i pjäsen och filmen och jämför dem med varandra och med de åsikter som jag själv har fått av boken.

Handling

För att kunna analysera detta stycke är det kanske bäst att jag först ger en snabb förklaring om vad Köpmannen i Venedig handlar om:
Historien utspelar sig i Venedig under slutet av 1500-talet då judar och deras ockerverksamhet (att låna ut pengar mot en skyhög ränta) inte sågs på med blida ögon. Judar blev bespottade och levde praktiskt taget i förtryck vart de än gick och levde.
Denna historia börjar med att en ung man, Bassanio ber sin vän Antonio att låna honom pengar så att han kan fria till en vacker ung arvtagerska, Portia. Antonio har inga direkta kontanter men låter Bassiano låna pengar av en judisk ockrare, Shylock, i hans namn. I det avtalet ingår en paragraf som säger att om Antonio inte kan betala tillbaka pengarna i tid ska Shylock få skära ut ett skålpund kött ur Antonios kropp.
Bassiano reser tillsammans med ytterligare en vän, Gratiano till Portia och lyckas vinna hennes hand genom att klara ett test som hennes döde far hade satt ihop. (Han valde mellan tre kistor av olika metaller och tog den rätta till skillnad från hennes tidigare friare.) Samtidigt friar Gratiano till Nerissa, Portias kammarjungfru och får ett ja.
De båda kvinnorna ger sina män varsin ring att förvara, om de tappar ringen är det ett bevis på deras ringa kärlek och de ska då inte längre vara älskade som makar.
Under tiden har en av de två männens vänner, Lorenzo blivit förälskad i Shylocks dotter, Jessika som besvarar hans känslor. Med hjälp av en tjänare, Gobbo skickar de meddelanden till varandra och till slut rymmer Jessika med Lorenzo från sin fars hus. Med sig tar hon pengar och värdefulla smycken.
Shylock blir mycket hämndlysten och ger sig efter Antonio då han inser att denne inte kan betala tillbaka sin skuld i tid.
Bassanio får veta om Antonios problem och reser med Gratiano till Venedig för att rädda Antonio medan Lorenzo och Jessika som anlänt till Portia får stanna kvar där och ta hand om slottet.
Portia och Nerissa reser till Venedig också dem förklädda till män. De kommer till rättegången som jurister och Portia lyckas med hjälp av ett gott huvud rädda Antonio från döden och samtidigt få Shylock dömd för att ha planerat att ta en medborgares liv.
För att testa sina mäns lojalitet ber Portia och Nerissa (utklädda till män) endast om deras mäns ringar som betalning för sina tjänster i rätten. De lyckas till slut få ringarna och återvänder hem strax innan deras makar gör detsamma.
Parallellt med detta lever Jessika och Lorenzo på Portias slott och försöker vänja sig vid att leva tillsammans och överkomma sina olikheter.
När alla sedan är samlade hos Portia (och Bassanio) igen drar Nerissa och Portia upp faktumet att deras mäns ringar inte längre sitter på deras fingrar och ger dem en rejäl, sårande utskällning. Till slut berättar de dock att de var de män som emottog ringarna och ger dem tillbaka till sina män med en förmaning om att de denna gång aldrig ska ge bort dem igen.
Och det var pjäsens slut.

Filmen

Det finns flera fördelar med att spela in Shakespeares verk som film. Först och främst är faktumet att man kan ta om en scen om skådespelaren missar en replik eller en viktig gest en fördel som finns gentemot att sätta upp en teaterpjäs då allt måste fungera vid exakt rätt tillfälle. Att man dessutom har en möjlighet att använda sig av de riktiga omgivningarna, här Venedigs gator och (framförallt) kanaler gör att hela historien sätts i ett mer korrekt tidsperspektiv och blir lättare att smälta. Att de även kan ”välja” väder efter behag samt tillsätta musikaliska inslag där de önskar gör att man ytterligare kan betona viktiga tillfällen och uttrycka dem på bästa sätt.
Men allt detta har gällt film i allmänhet. Om man istället talar om de saker som enligt mig framställs bättre i filmen än i teaterpjäsen så anser jag att fler karaktärers betydelse tas upp i filmen. Jessikas känslor är ett av de exemplen liksom Lanzelot Gobbos mindre narraktiga sidor. I pjäsen liknar Jessika mer ett barn som är lite rebelliskt och har blivit förälskad för första gången medan hon i filmen känns mer mogen och eftertänksam. Hon är framställd på ett vuxnare sätt och de fördomar och annat som jag tycker följer henne från början till slut gör att mitt hjärta ömmar mer för henne än för såväl Shylock som Antonio. Det finns även en extra betoning på Jessikas roll och känslor vilket inte minst märks i att hon ensam får den absoluta slutscenen i filmen.
Något som jag dock inte kan förstå är varför man valde att ta bort den scenen då hon och Gobbo bråkar samt att komplett snurra till scenen mellan Jessika och Lorenzo då de talar i Portias trädgård. Om de nu hade valt att ta fasta på Jessika och hennes mening borde de scenerna ha ägnats åtminstone lite mer betydelse istället för att nästan fullkomligt negligeras.
I filmen är också alla de tentakler av kärlekstrådar som i texten verkar slingra sig runt varenda karaktär tydligare framställda. Man kan se hur Gobbo suktar efter Jessika på samma sätt som Antonio gör efter Bassanio. Båda blir de tvingade att se på och hjälpa till då föremålen för deras längtan finner andra till makar och lämnar dem, både avståndsmässigt och känslomässigt sett.
Det finns en hel del till att säga om de olika karaktärernas framställning; Bassanios personlighet, hans styrka och stolthet kändes betydligt bättre framställd i filmen än i pjäsen där han tedde sig svag och närmast fånig. Kär i all ära men man behöver inte förlora all heder och stolthet för det. Även Jeremy Irons gestaltning av Antonio var fantastisk.
I texten såväl som pjäsen och filmen talas det en hel del om Antonios melankoliska sinne men i pjäsen tar man inte fasta på det och han känns snarare som en pompös översittare än den lite sorgsna, filosofiskt melankoliska varelse som han både i texten och i filmen är.
Ytterligare en faktor som jag anser är mycket välgjord i filmen är den ”prolog” som startar upp hela historien. Att få se när Antonio, bokstavligen talat, spottar på Shylock i handelskammaren och samtidigt få information om judarnas situation i 1500-/1600-talet Italien var ett snilledrag av producenten. När Shylock sedan drar upp detta i en diskussion känns det mycket verkligare och aktuellt än vad det gör i pjäsen.
Alla de ”extra” roller som finns med i filmen gör även de att den känns betydligt mer autentisk och tidsmässigt korrekt. När man får se de prostituerade stå på balkonger och skrika ut sina erbjudanden blir helt plötsligt den verklighet som Shylock omtalar mycket mer realistisk och trovärdig. I pjäsen känns det mer som tomma ord då publiken saknar något att relatera till.

I filmen finns det dock även saker som stör mig. Exempelvis har jag svårt att se Al Pacinos rollgestaltning av Shylock som trovärdig. Hans beteende ter sig för mig mer likt en gammal förvirrad mans och inte likt någon som är van vid att bli bespottad och hånad för sin tro. Det som gjorde mig allra mest besviken var dock det läge då Shylock är förtvivlad och framförallt hämndlysten. Då han borde vara så arg och besviken på alla att det ska skjuta blixtar ur hans ögon och hans känslor ska märkas i varje gest och ord han uttalar. Så är inte läget i filmen, istället fortsätter han på samma bana och det känns så otroligt spelat, inte ett endaste dugg trovärdighet kan vridas ur de scenerna. Malin Ek däremot gör en underbar tolkning i pjäsen, det riktigt glöder om hennes ilska och hela hennes figur talar om att hon är en bomb färdig att explodera när och var som helst, precis så som Shylocks bok i texten presenteras.
Jag skulle även ha önskat att skådespelerskorna som gestaltade Portia och Nerissa i filmen hade bytt plats med varandra då Portia nu kändes som en bortskämd tonåring istället för en kvinna som är beredd att riskera sitt rykte genom att klä ut sig till man, låtsas vara en lärd och tala för sin makes väns liv. Nerissa å sin sida betedde sig enligt mig en smula för rationellt, i boken känns hon mer som en roll som har fyndiga och framförallt lustiga kommentarer på lut mest hela tiden. För att dra några paralleller med andra filmatiseringar av Shakespeare så kan man tala om att Portia kändes som en direkt kopia av lady Olivia i Trettondagsafton i filmen medan hon i pjäsen liknade de stoiska kvinnor som kännetecknar 1500-talets England (dvs. de kvinnor som borde ha inspirerat Shakespeare).
Hela filmen känns amerikaniserad, med undantag för gestaltningarna av Antonio, Bassanio och Jessika. Dessutom är allt för rent! Alla kläder är i perfekt skick, alla hus och vägar är utmärkt tvättade och så vidare. Det gör att allt som jag har talat väl om; den verkliga omnejden, vädret, musiken, allt som har skapats för att göra filmen trovärdig faller i glömska när man ser hur perfekt allt är. Ingen kommer att kunna övertyga mig om att 1500-talet var så där rent och det förstör tillfället och gör att filmen får göra ack så många andra sällskap på hyllan över idealiserad historia filmer.

Pjäsen

Det märks tydligt att film- och pjässkaparna hade mycket olika åsikter om vilka punkter i texten som var viktigast att betona. I pjäsen har Shylocks olycka och de orättvisor som han utsätts för förstärkts och den scen som i texten även innefattar Salerio och Solanio har i pjäsen gjorts om till en monolog då Malin Ek (Shylock) ropar ut sin olycka och hämndlystnad till publiken.
För att fokusera mer på pjäsen så kan jag säga att den kändes mer avskalad än filmen, kläderna var inte lika pråliga och omgivningarna var menade att vara praktiska snarare än konstnärliga. Det låter kanske som om den genom det borde ha varit tråkigare att se än filmen men så var inte fallet. Det går egentligen inte att jämföra de två då de har valt så olika grundstommar i sina framställningar. I filmen ligger fokus mer på helheten, hela den tidens omgivning är inräknad och finns med som olika viktiga element i historien.
I pjäsen har man valt att göra en annorlunda variant av detta Shakespeare verk och lägga in alla dessa danssekvenser. Det förändrar givetvis Solanios och Salerios ursprungliga gestaltning rätt mycket och ger Malin Ek möjligheten att hålla en mycket avgörande monolog. Sedan gör det även sitt ifråga om komiska inslag, det är inte alltför ofta jag har sett en två meter lång man dansa runt iklädd en (alltför) djupt urringad klänning och högklackat.
Portia och Nerissa är i pjäsen mycket mer trovärdiga i pjäsen än vad de är i filmen då Portia har åtminstone något uns av värdighet och beslutsamhet och Nerissa innehar en strålande humor.
Valet som har gjorts i pjäsen att ge Lorenzos och Jessikas förhållande en högst erotisk prägel är mycket olikt det som har gjorts i filmen då deras gemensamma scener är kraftigt nerbantade. Jessikas förhållande till Gobbo är på sätt och vis medtaget i pjäsen även om det känns som om de har roterat det 180º och förändrat det helt jämfört med det som står i texten. Annars vet jag inte vad jag tycker om Gobbos framställning, han känns både rätt och fel på en och samma gång. I filmen är han för mesig, i pjäsen för intensiv och självsäker. Hans sätt att se ner på andra irriterar mig och känns felaktigt men för övrigt är nog hans gestaltning mycket välfungerande och bra.
Det sätt på vilket Antonio och Bassanio har blivit gestaltade i pjäsen gjorde mig dock besviken, Antonio liknar mest en överdrivet fördomsfull mobbare som dessutom lider av hybris och megalomani. Och Bassanio är inte bättre, alla de drag som borde ha gjort honom till en man verkar ha bytts ut mot andra betydligt sämre. Han beter sig mer som en förälskad tonåring en vad en sådan gör själv, han är närmast fjollig och så otroligt omanlig (med Shakespeares manliga karaktärers norm mätt) att det ter sig omöjligt att någon kvinna skulle kunna bli förälskad i honom, allra minst en kvinna som Portia som trots allt har en hjärna.
Den framställning som har gjorts av Gratiano värmer dock mitt hjärta, han är så underbart oborstad både i filmen och i pjäsen. Hans repliker passar honom som om de vore utformade för just de skådespelarna och jag riktigt njuter av att se och höra dem. Visserligen måste det vara en ganska tacksam roll att spela men den behöver inte vara lätt för det och ändå lyckas båda dessa skådespelare klara det med bravur.

Texten och tolkningen

I pjäsen frammanas det en mycket stark känsla av sympati för Shylock. I filmen är det tvärtom där hans antagonist, Antonio, är den som framställs som missgynnad och värd publikens medlidande. När man läser boken känns frågan om vem som är mest sympativärdig relativt irrelevant och är mer av en biprodukt av historien. Istället dukas det upp en festmåltid med rätter baserade på Shakespeares favoritämne; Kärleken och allt vad den kan förmå människor att göra. Han har på något sätt lyckats pressa in inte mindre än tre mer eller mindre diskreta tringeldraman bland de få namngivna rollerna. Likaså får han dessa älskanden att göra de mest underliga och självuppoffrande gärningar, men till skillnad från i flera av hans andra pjäser så slutar den här faktiskt med att alla dessa gärningar slutar väl och alla överlever.
Han väljer även att ta upp andra former av kärlek än de strikt heterosexuella och visar med det förhållandet som Bassanio och Antonio har att all kärlek inte måste utmynna i sexuella relationer. Ändå vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om deras förhållande som i såväl pjäsen som filmen och texten är mycket tydligt och det vilade en närmast spänd stämning över deras gemensamma scener där de hade mycket fysisk kontakt.

Hela texten är egentligen väldigt öppen för olika tolkningar, man har en möjlighet att välja vem som publiken borde sympatisera mest med, vem de borde se som ”den onde” och allt möjligt annat. Jag märker väldigt tydligt efter att ha sett dessa två varianter samt läst texten bakom den att kroppsspråket har en enorm betydelse för hur publiken uppfattar en scen och de karaktärerna som spelar den. Genom att låta Shylock gå stelt och ha ett mycket stelt ansiktsuttryck märker publiken hur arg han verkligen är över de orättvisor som drabbar honom. Framställningen av Antonio i pjäsen var som sagt inte alltför lyckad men om meningen var att Shylocks beteende skulle (mer eller mindre) rättfärdigas så behövs det att hans motståndare skulle få publiken att ta avstånd snarare än fatta tycke för honom.
Man märker även hur olika stor betydelse som har fästs vid Lorenzo och Jessikas roller. I pjäsen är deras förhållande till stor del uppbyggt på erotik medan man i filmen närmast har kapat bort Lorenzos roll medan man har behållit Jessikas men istället gjort henne till en symbol för lidande och sorg. Vad hon än valde så var hon alltid utanför och detta förstärks mycket kraftigt i filmen.
Något som jag inte kan låta bli att se som underligt är att man i filmen har tydliggjort Gobbos intresse för Jessika men ändå tagit bort en scen som jag skulle se som ett ytterligare bevis på hans kärlek och svartsjuka. I boken hyser han en form av hatkärlek till Jessika, grundad på att han vet att hon är ouppnåelig för honom men ändå inte kan låta bli att älska henne och hata henne för det på en och samma gång. I pjäsen är denna scen medtagen men jag kunde inte se det som om Gobbo hade några som helst känslor för Jessika mer än en överlägsenhet som gick mig på nerverna. Orden var rätt men inte gesterna och därför blev det mer som om han tyckte sig stå över henne och ha rätt att vända på de tidigare rollerna så att han blev härskare och hon tjänarinna.
Nerissa är dock den roll som jag anser är mest öppen för tolkning. Hon kan vara humoristisk eller cynisk, helt beroende på vad man önskar. Hennes repliker är inte lika bundna av ett sinnestillstånd i samma grad som många av de andras och så länge hon behåller sina kvicka kommentarer och intensiva närvaro fungerar nog de flesta tolkningarna.

Avslutning

Detta är troligtvis ett av Shakespeares mest omdiskuterade verk då hela historien färgas av den starkt antisemitiska stämningen.
Särskilt efter Andra Världskriget har dess innehåll och betydelse blivit debatterat och det finns många olika åsikter om huruvida antisemitismen i pjäsen bör betonas eller helt skalas bort.
Efter Förintelsen har många svårt att tala om de vedermödor och framförallt de fördomar som judar har fått stå ut med i så många år. Att då ytterligare betona antisemitismen i en pjäs skriven av den man som räknas som en av de stora historiska personerna inom teaterns historia väcker mångas ogillande. Men trots det kvarstår frågan; skulle det verkligen vara bättre att låta den delen av vår historia falla i glömska? Min åsikt är att det är bättre att låta framtiden känna till sitt förflutna och lära utav det istället för att låtsas om att det aldrig existerat.
Den här pjäsen var mycket läskig att se eftersom det trots allt är människor, precis som alla oss andra, som spottar på juden och till och med i rätten lyckas vända hans ord emot honom.
Allt som man har fått lära sig om medmänsklighet och om att alla människor är likar flammar upp likt en eld inom mig och det är svårt att se på medan en människa får lida bara för att han är av en annan tro än majoriteten.
Trots obehaget det orsakade så skulle jag omedelbart se om pjäsen om jag fick chansen för den väckte frågor och tankar inuti mig. Därför tycker jag inte att antisemitismen i den bör undertryckas för det sporrar inte direkt publiken till att gå ut och spotta på judar, snarare tvärtom.
Det finns många som har skrivit om denna pjäs och skribenterna har alla olika åsikt om hur den bör bli framförd och vilka bitar som bör betonas och inte. Men den är trots allt en pjäs precis som alla andra. Den speglar de åsikter som under dess tid fanns i Europa och den är en del av vår historia, av vårt kulturarv. Den må vara kontroversiell men den är inte skriven för att såra människor utan för att spegla en annan verklighet. Varför ska den då ignoreras och göras om? Är det inte just meningen bakom den som räknas? Jag tvivlar nämligen starkt på att Shakespeares intention var att framkalla obehagskänslor i människor som lever närmare 500 år efter hans tid och dessutom tror jag inte att han kände till att det skulle komma ett krig som blottlade judarnas utsatthet och decimerade deras antal till hälften. Och är det inte för att vi skäms för den undermåliga hjälp som vi gav åt judarna före förintelsen som vi har svårt att stirra ett sådana här fördomar i vitögat? Det är inte rationellt att vi skäms men vi gör det ändå och därför skapas en ännu djupare klyfta mellan judar och icke-judar. Jag tror dock inte att den klyftan ökar om vi ser en pjäs där judar blir behandlade som djur. Jag tror snarare att det är bra att se en sådan pjäs då vi kanske äntligen kan försöka förstå deras lidande istället för att bara ge dem medlidande. Det finns en stor skillnad i förståelse och medlidande och min tro är att de senare förstärks om man även har det tidigare.
Alltså anser jag att den här är en pjäs som bör bevaras som den är och borde ses av alla som en del av historieutbildningen. Förstå historien och undvik därigenom att misstag upprepas.

Tarffta

Reflektioner över dansföreställningen Gillet
- framförd av danstrion Tarffta

Förra måndagen klev jag in i min gamla aula och blev överrumplad av att se streck och figurer gjorda av färgad maskeringstejp på golv, element och fönster.
Och när sedan föreställningen började, två personer som häller upp mjölk i ett glas bakom ryggen, jag var klart förvirrad. Jag tänkte kort sagt: ”Toppen, hur ska jag kunna skriva något om det här?” Och jag tror att jag fortfarande saknar svar på den frågan.
Jag har suttit framför datorn såväl som med papper och penna och om och om igen försökt komma på något bra sätt att beskriva denna dansupplevelse som Tarffta lät oss vara med i.
Jag tycker den var bra, till och med mycket bra, även om det nog mycket har att göra med att det var en helt ny upplevelse för mig.
Jag har aldrig sett något som liknade det där framförandet, rekvisita som snarare gjorde en mer förvirrad än upplyst om föreställningens budskap, en nästan akt-liknande indelning av en ändå relativt kort föreställning och inget som liknade rollkaraktärer, de var bara sig själva.

Att inte ha bestämda platser utan vara en del av föreställningen och medverka, om än i liten skala gjorde att det var mycket lättare att följa med i händelserna, det var näst intill omöjligt att stå och dagdrömma om annat när folk dansar och hoppar runt bara någon meter ifrån en och man hela tiden måste flytta på sig.
Jag insåg just att musiken de valt till dansen kanske hade en uppgift ändå, att se till att påkalla uppmärksamhet från flera sinnen, såväl syn som hörsel. Då de inte talar mycket är det ett bra sätt att se till att folk inte tappar intresset. Mycket smart gjort, tidigare har jag tänkt att det inte hade någon uppgift mer än att hjälpa dem hålla en bestämd takt och längd på till exempel sina danssolon.
Men tillbaka till budskapet i föreställningen så tror jag att det beror på hur man väljer att tolka det, precis som de sa efter framförandet. Det kan ta plats på ett dagis, i en idrottshall, eller varför inte på en hockey- eller fotbollsplan?
För mig var den första tanken dock att det handlade om att ta sig över hinder, det där med att de inte gick innanför gaffel-rutan förrän de lyckats ta bort gafflarna, när bandet med en kvinna som talade om att Oskar väl inte kunde dansa spelades upp under hans solo och hur de ofta kastade sig ner på golvet men sedan mödosamt drog sig upp igen under en av deras gemensamma ”nummer”.
Den enda delen jag inte kan tolka på något sätt är den med bandet som talade om en man som mördade några skolbarns fröken med en rosa planka. Jag tyckte inte alls om den delen, mesta dels eftersom jag inte förstod den på något sätt, den stack ut från allt det andra och det med råge.

Annars gillade jag uppvisningen, att de valt att inte arbeta med så mycket rekvisita och inte ha särskilt speciella kläder eller något utan bara se vanliga ut var underbart eftersom det gjorde att man verkligen kunde placera och tolka innehållet i uppvisningen var som helst och hur som helst, man kunde som dem dra associationer med dagis eller träning, eller som mig med vardagslivet. Något som skulle ha varit mycket svårare om de varit klädda i full hockeymundering.

Deras blandning av olika danssteg, jag tyckte att jag kände igen en del från balett och rock’n’roll samt rörelser från olika kampsporter och liknande idrotter, gjorde att framförandet kändes mycket mer nyanserat och intressant för ett gäng inom dans icke professionella skolungdomar jämfört med en föreställning enbart innehållande klassisk balett eller judo. Sådant är oftast mycket roligare att utöva själv, eller se på om man är kunnig inom området. Att de både dansade solon och gemensamt gjorde att föreställningen kändes mer komplett, man hann koncentrera sig på var och en samtidigt som man kunde se dem samarbeta och utföra olika lyft och annat som gjorde det lite extra intressant, det är ju trots allt inte varje dag man ser två killar lyfta upp varandra eller snurra runt den andres midja i ”Grease-liknande” sekvenser.

För att återgå till förvirringen jag beskrev i början kan jag säga att den inte lättade av att de förde in de mest underliga föremål in i dansen. Mjölkpaketen, gafflarna och hockeyhjälmen som Oskar och Martin turades om att bära, inget av det verkade egentligen höra samman med resten av ”handlingen”. Men så fick vi ju efter föreställningen också höra att det var saker de hade beslutat att ha med redan innan de skapat själva föreställningen. Det var en lättnad att få höra, även om man skulle kunna passa in mjölkdrickandet på ett dagis, eller före en träning till exempel.
Men jag tyckte som sagt mycket om föreställningen och jag måste klart erkänna att de genomförde den med bravur speciellt med tanke på var de höll till. Jag har sett flera olika sorters framföranden i den där aulan och det är definitivt ingen lätt plats att sätta upp något sådant på, inte när man dessutom ska få plats med publiken någonstans.

Wool

RECENSION AV NORRDANSFÖRESTÄLLNINGEN WOOL

Ljus: Ljussättningen kändes mycket enkel och ren i stilen, avskalad är nog ett ord som passar bra i sammanhanget. Man använde sig av vanligt gult ljus och sedan varierade dess nyanser så att man fick till olika kalla och varma toner, allt så att ljuset ändå förändrades i sin enkelhet. De växlade även mycket med att ”spotta” en punkt, en speciell dansare eller exempelvis växthuset, och att istället lysa upp hela scenen. De arbetade dessutom med att låta ljuset långsamt tona bort och göra scenen gradvis mörkare vilket gav en mycket stark effekt.
I allmänhet så kan man väl säga att ljuset användes för att förstärka publikens intryck av det man fick se hända på scenen. De betonade och fokuserade på vissa dansare då de hade sina sololiknande nummer och samtidigt kunde de belysa alla då de utförde mer grupp-koreograferade stycken. En sekvens fångade speciellt min uppmärksamhet och det var då Danielle råkade röra vid en av de manliga dansarna och helt plötsligt stannade allt upp och ljuset tonades ner så att scenen gradvis blev mörkare och mörkare. Det gav en rent fantastisk effekt som förstärkte känslan av att något speciellt hade hänt, att något i ett slag hade förändrats. Det förstärkte helt enkelt publikens sinnesintryck av föreställningen och det verkar ha varit en röd tråd för dem som sysslade med ljussättningen eftersom den typen av sinnesförstärkning dök upp om och om igen under föreställningens gång.

Ljud: Ljudsättningen i den här föreställningen använde sig i mycket hög grad av så kallade ”skumma” klanger. De hade någon form av akustisk-elektroniskt stuk som jag egentligen har svårt att förklara, det närmaste jag kan komma är troligtvis att säga att de använde musikinstrument som oftast används akustiskt men istället satte de till någon form av elektroniska element som helt förändrade musiken. I musikväg så kändes det nästan som att de flesta världsdelarna var representerade; genom den japaninspirerade marimba- och gongliknande stilen, det skärande elektroniskt ljudande bluesmunspelet, det spanskinfluerade gitarrlätet och de afrikanska stomp-rytmerna. Musiken användes kort och gott istället för ord, den förmedlade känslor samtidigt som den tillät var och en i publiken att själv definiera precis vilka känslor det gällde. Den gav föreställningen en extra dimension, ett ökat djup. Då föreställningen var av det högst abstrakta slaget så fungerade den varianten mycket bra och utan musiken hade hela showen känts mycket platt och alltför konstig.
Vikten av ljudet för att kunna skapa en (någorlunda) realistisk föreställning märktes också i hur dansarna tog på sig kängor innan de utförde den afrikanska rytmbaserade dansen. Utan kängorna hade de inte hörts lika väl och de insåg de troligtvis redan när de testade att sätta ihop Wool till en färdig föreställning. Då en föreställning är utan ljud tappar publiken en sinnesdimension och det bidrar ofta till att de anser att föreställningen är tråkigare och mindre intressant att se på, även om allt annat är detsamma. Det är därför färg- och ljudfilmen så lätt konkurrerade ut den svartvita- respektive stumfilmen, publiken fick helt enkelt mer att ta in och lägga till helhetsintrycket då både tapparna och stavarna i ögonen användes, och även hörselsinnet fick något att arbeta med.

Rörelser: Rörelserna kändes som om de ofta symboliserade de frågor som stod uppradade i programmet, samma som de utgick ifrån då de skapade föreställningen. Deras tankar om grupp kontra individ märktes tydligt i dansarnas rörelseschema de gånger som de spelade på sina likartade, men ändock för varje dansare unika rörelser. Andra gånger gjorde de vissa rörelser i olika grupper, som en typ av danskanon eller –stämmor.
Stora delar av koreografin kändes som om de gick i samma stil som musiken när det gällde spridning; där fanns rörelser från både afrikansk dans, tai chi, yoga, gymnastik och balett representerade. Det var kort sagt en enorm blandning, en del verkade komma från kampsportsliknande rörelsemönster, andra från mer andligt betonade grenar och vissa rörelser kändes som om det hörde hemma i baletten och andra mer ”renodlade dansformer” (som går ut på just dansen och inte anden eller kampförmågan).
I allmänhet så kändes rörelserna som symboler för något abstrakt, precis så som modern balett/dans tenderar att vara.
Eftersom dansarna var i rörelse mestadels av tiden lyckades de göra en grej av att ”vila”, på filtarna. Men det mest fascinerande med deras dans var ändå hur de lyckades använda sig så väl av kroppsspråket, och då menar jag inte bara rörelserna i sig utan även det tempot som de utfördes i och de känslor som låg och tryckte under ytan. Ett exempel på det senare var då Danielle ville ut ur (växt)huset och de andra försökte hindra henne. Just i det läget förmedlade dansarna känslor som ilska och frustration så klart att ord blev fullkomligt onödiga.

Helheten: Allt som allt så gillade jag föreställningen, men jag hade föredragit att få diskutera den i grupp istället för att skriva om den eftersom den var så underlig och på sitt sätt svår att få något grepp om. Jag tror att man hade fått ut mer av den om man pratade om den istället för att bara skriva ner sin egen ensidiga syn på den. Det var ingen lätt föreläsning att försöka förstå och om jag ska vara ärlig så tror jag inte att det finns något att förstå överhuvudtaget. Allt man kan göra är att tolka den på sitt eget sätt och för mig betydde exempelvis filtarna skydd, säkerhet och trygghet och runt den tanken byggde jag upp mina idéer om vad olika rörelser och tempon kunde tänkas betyda och symbolisera.
Men om man struntar i betydelsen och innebörden i Wool så anser jag att det mesta som de använde sig av till föreställningen; ljud, ljus och rörelser, allt hjälpte det till att gemensamt skapa en djupare sinnesupplevelse än vad något av det hade klarat av ensamt. Tillsammans lyckades de föra fram känslor och sinnesstämningar utan att dansarna behövde använda ord. Just det där med känsloförmedling kändes mycket skarpt och är till stor del vad som gjorde Wool sevärd. Men det är klart att utan dansarnas, ljud- och ljusteknikernas skicklighet och alla andra som var inblandade i produktionen och skapandet av föreställningens olika delar så skulle den troligtvis inte ha blivit så bra som den faktiskt var.

Deep Blue Sea

Analysis of the film Deep Blue Sea

The film starts with a scene about two young couples who are partying onboard a boat. Unfortunately the boat gets attacked by a shark which immediately evokes an atmosphere that gets me expectant, in a violently bloody and gruesome way I’m afraid.
And then the whole story starts off when Carter harpoons the shark and brings it back to Aquatica. Though, in one way you could say that the story leaps into action already when the shark starts to attack the boat.

That whole situation creates, or at least blows up not only one but several problems that are all related to each other in one way or another. The obvious problem is of course the sharks massively increased intelligence, focus and manipulative skills. Then we have the thing that caused it to happen; the illegal gene manipulation of the sharks’ brains which was deliberately performed by the researchers at the station.

Even though it might not be the intended problem I do see somewhat of a sub meaning to this film. That also creates another problem on a completely different level; the hubris that permeates the researchers actions when they decide to break the rules of gene manipulation. But also they hubris that they show by taking on the part as God which they do by transforming the creatures that He has created into new forms and thereby putting themselves on his throne as the Makers.

I do believe that there is more than one main character in this film. Carter, Franklin and Preach; they all play the key role at some point. But the one who I think of as the real leading character is Dr. Susan McAlister. That is because she’s the one who started the project from the beginning and without her there wouldn’t be a story to tell, no problems in the matter of over intelligent sharks with gene manipulated brains.
She has an enormously important function in this film since she’s the one who creates the problem and then has to die for it. She is the brain behind it all and therefore she IS the story. It’s a bit hard to explain but she plays that extremely significant role that appears in all (especially American) films that contain, a more or less, hidden message. The character that has really good intentions, she wants to save mankind or at least several hundreds of people from suffering a slow death. But yet, the very same intentions are the ones that make her refuse to face the consequences of her actions. She’s driven by the idea of “the end justifies the means”.
Then she realises that this time the pros are smaller than the cons and decides that they have to kill the sharks once and for all. But at that point it’s already too late and instead she has to die for her sins. That fact she realises herself which is why she jumps into the water to face the shark, the monster she has created.

I suppose you could say that Franklin is the one who in some ways take on the part as the mentor in this film. When he makes his speech right before he becomes one of the sharks’ late night snack, in which he talks of the importance of trust and unity he certainly tries to teach them something.

The enemies are extremely easy to point out; it’s the sharks together with a pinch of human science-hubris. To be honest there’s also a pinch of divine interference in a quite unpleasant way; the storm that came at the “right” moment and all of that.
And then we have the fantastic parrot called “bird” that plays the clown. A part he somewhat shares with Brenda, the partying, cheerful girl who works in the control tower at Aquatica.

Susan (who is one of pretty few women featured in this film) has, besides from being one of the main characters also got the “desirable” part as the one who changes opinions, and really alters her moral and ethic opinions right in the middle of the story.

The assistants in this film are all the workers on Aquatica and the men in the chopper that do everything to save themselves as well as, if it’s possible, the others around them too.

The Outer Shadow (I don’t know what else to translate it into) is definitely the storm that affects their problems thoroughly. I have to classify it as an outer shadow even though I suspect it to be a deliberate action taken in the line with the “divine interference”.

The story mainly takes place at Aquatica, a research station out at sea, in the present-day USA and the people and atmosphere at the station is strongly scientific even though they too can let themselves go sometimes.

The whole story is like one giant hindrance but to point at a few I could say; the fire caused by the explosion, the water that forces the survivors to take the long way round just to get up to the surface and of course the biggest obstacle of them all; the chock and decreasing hope and all the other psychic problems that starts to emerge among the few survivors while they fight for their survival.

The turning points (main events) in this story are for example when the shark bites off Jim’s arm, when the tower explodes and when the whole station starts to fill up with water. The scenes in which Preach and Susan kill two of the sharks can also be called turning points as well as when Susan finally leaps into the water.
That last scene, where Susan jumps into the water to face the shark and when Preach at last is able to kill the shark, is not just a turning point like all the others. It is the climax after which two of the main characters, Preach and Carter, are finally victorious even though it might not be the ultimate victory since all too many were forced to die just so that the sharks could be killed. The positive side of it for Preach and Carter is of course the fact that they soon will get away from Aquatica, and that they actually succeeded to escape with their lives. Briefly you could say that they are able to have a life after the victory, or perhaps I should call it a life after Aquatica.

Most of the women in this film are being portrayed as hysterical, nutty people with a weak mentality. Either they refuse to give up their project, even though it could kill both them as well as many others, or they are so terrified and hysterical that they won’t even think about doing anything else than follow the strong, male leader. If he wasn’t there they would simply wait for death to come and get them.
The whole story completely stinks of the opinion “males are the stronger sex, women are only meant to follow and obey them”, if a woman does anything by her own she either ends up getting everyone killed or literary jumps into her own deathbed. Really encouraging for girls I must say.
And then we of course have the scene where Susan takes off all her clothes but the underwear. I’m of the opinion that the only reason for that action is that she’s a woman and that it was a situation in which they could squeeze in it without seeming too skin-desperate.
I also believe that it’s an attempt to get a bigger audience, especially in the male department.
But I guess that there’s also a deeper more subliminal meaning with the scene and to me that is that she finally has accepted that her idea came with much worse cons than good pros. She realised that it wasn’t worth it, to let the sharks live that is. You could say that she faced “the naked truth” and gave up her former goal in that scene.
(In the matter of the more practical meaning with her strip scene it probably happened because the wet suit on which she was meant to earth her and therefore she wouldn’t be electrified along with the shark when she threw the wire into the water.)
The white colour of her underwear is meant to symbolise that she isn’t a truly evil person but someone who actually had admirable, good intensions all from the beginning. She was just so focused on saving mankind that she refused to see that her attempts to do so hurt the people around her and in the end became more dangerous for mankind than the disease she had tried to stop with the attempts.

I don’t find any reason to why only (two) men survive but I have an idea to why Carter and Preach are the chosen survivors. They’re, apart from those who died in the explosion, the only ones who aren’t involved in the scientific parts of the shark tests. The persons who died in the explosion were more like innocent victims that happened to be at the wrong place at the wrong time and therefore died.
But back to Carter and Preach and my theory about a religious meaning with this film; there is a scene in which Preach grabs the cross/crucifix he wears around his neck and then Carter comes and grabs it too and also bends down his head so that his forehead touches the hands that holds the cross. A typically religious scene and isn’t it a bit odd that the only two people that seems friendly towards God are the only ones who survive? All the others put there trust and believes in science and they all end up dead; punished for their believes in science (that must be Scoggs only mayor sin as far as I can see), or for the gene manipulation of Gods creatures (Susan, Jan and Jim stand for that sin) and then there’s the punishment of old sins and mortal sins. Franklin has both; the fact that only five of the seven survivors from the avalanche in the Alps returned to civilisation can definitely be put up as an old sin.
His unwillingness to continue to support Susan’s project if it could hurt his reputation and risk his other investments show that he’s quite greedy and greed is one of the mortal sins. To return to my other proofs of this, partially hidden religious message:
- Franklin forms a cross with his body when he lays on the floor right after the shark bit his arm off. It almost looks as if he has been crucified.
- The explosion and the burning inferno that it creates. Together with the scenes in which water breaks through the underwater windows and starts to overflow the station (a situation I would like to call the Deluge) I’m reminded of a certain Armageddon that has been written and warned about in the Bible. The famous idea that the world shall be destroyed with fire and water.
- The shark let Preach go after being stabbed with a cross. I get reminded of vampires and such creatures in this matter; the sharks were Gods creatures that had been turned evil by the researchers and then, by stabbing that evil creature with a Gods characteristic a believer in God survives…

All in all I believe that this film sends out the message that science could be dangerous since it gives humans a chance to play God and therefore we should be careful with it and have strict ethic and moral rules when it comes to dealing with living beings.

Travels With My Aunt

Novel Analysis

I’ve read a classic novel called Travels With My Aunt which is written by the English author Graham Greene. He has written over thirty novels on various subjects but the most well-known of his novels is probably Our Man in Havana which he wrote in 1958. One year later that novel also became film together with some of his other novels, like The Third Man. He born in Berkhamstead, England in 1904 and then became a catholic in his early twenties. Later on he died in Corseaux-sur-Vevey, Switzerland in 1991.

The story centres on a journey made by a man and his aunt, which takes them through large parts of Europe and South America. They travel together and build up a friendship which helps the man through a rough period when he finds out facts about his past and family that has earlier been hidden from him.
On their travels they meet very different people and cultures and get caught up in various, sometimes criminal, situations. And it all starts with a thought put into a sentence and a visit at a fortune-teller who makes an interesting prediction…

There are two main events in this story, the first one is when the two have reached Istanbul in their travel and discover that their moral believes diverge which causes a conflict that puts a tragic end to their journey and almost destroys the mutual respect they have built up.
The second main event is the classical end-event when all the loose ends are tightened up and the author finally lets the reader understand his original thought with the book.
The second main event is also the climax of the story, when all the pieces come together and form a complete puzzle.

But as in most stories there is also a parallel story (especially) about a father-daughter relationship but also about the problems a young woman could face in the 1960s, problems that are still to the fore, like problems with boyfriends and with finding out who one really is deep inside oneself.
The ending of this story is very happy; everybody gets what they want and are satisfied.

The story easily moves forward thanks to the ever changing environments and people and since there’s always a new adventure waiting around the corner it moves quickly forward.
The story takes place during one year in the 1960s in large parts of Europe and South America but it has a recurrent place in Southwood, a small village in the middle of England. The village is one of those places where everybody knows everybody. In the village the atmosphere is very respectful and correct, while on their travels it is very much curiosity and confusion that colour the atmosphere. Curiosity from the excitement of meeting new people and confusion in the meaning of what is most often expressed by the story-teller, who happens to be the less experienced traveller of the two. That often causes him to just follow his aunt without really knowing what they are doing, something that occasionally saves the couple from being arrested…

There are two main characters in this story and they are:
Henry Pulling who is a very ordinary middle-aged man, an early retired bank manager who has no other hobbies than his garden. Though during the travels he comes to re-evaluate his life and has the courage to start a completely new life.
To explain about his change of personality I will present a couple of quotations;

Before the travels:
“I have never married, I have always lived quietly, and, apart from my interest in dahlias, I have no hobby.”

(page 9, lines 8-10).

“I’ve always been rather stay-at-home, It’s quite an adventure for me coming as far as Brighton. /…/ I lead a very ordinary life. A game of bridge once a week at the Conservative Club. And my garden, of course. My dahlias.”

(page 42, lines 18-19, 28-30).

During the end of the first travel:
/…/ You’re not going to take that ingot back into England? /…/ Have you no respect at all for the law? – Henry to Augusta

(page 137, lines 28-31).

After/At the end of the travels:
“We own a complete Dakota now, for our partner was accidentally shot dead by a policeman because he couldn’t make himself understood in Guaraní /…/ Next year, when she is sixteen, I am to marry the daughter of the Chief of Customs /…/”

(page 265, lines 10-15)

As one might see, his has practically made a U-turn in terms of character; in the beginning he was the grey mouse neighbour who was nice but quite boring. He has a high respect for the law and rules in common. But in the end that changes and instead he practically runs a Dakota (which is a kind of smuggling company that deals with Scotch whiskey and American cigarettes in South America and can bring in lots of money).

Aunt Augusta Bertram who is Henry’s complete opposite in most things. She is seventy years old, colours her hair brilliant red and is very outspoken in her ways. She enjoys travelling, doesn’t say no to a drink and refuses to settle down.

Then there are also other characters that appear and play less significant but still important roles. They all come to affect Augusta and Henry’s lives and give them tools to manage all the tasks Henry and Augusta have decided to take on. Knowing these other persons has saved, or risked their lives more than once.

- “Tooley” (Lucinda O’Toole) is a young American woman in her early twenties who really lives the cliché life of a girl in the 60s (a hippie that means). She first meets Henry and Augusta on the Orient Express when she is on her way to Nepal to “find herself”.
- Mr Visconti is an eighty-something year old man who Augusta once used to know very well. He was her lover before the Second World War but then had to flee the country (Italy) after being considered a war criminal and being chased by Interpol.

Physically he is short, fat and bald and has expressionless brown eyes.
- James O’Toole who is “Tooley’s” father. He has a habit of writing lists about the weirdest things and hardly knows his own daughter. He is also a CIA-agent but refuges to admit so, and he enters the story pretty late.

This story is told by Henry and that means the pronoun “I” is being used most of the time. I think the reason why Henry was chosen to be the story-teller is that he is the one undergoing the biggest change in his life, and he also is the one a reader can personify the easiest with.
By letting Henry tell the story the reader gets to find out things by drawing conclusions and putting the facts together himself. The story-teller in this case isn’t the funniest, most interesting of the characters, but he is the most ordinary and the easiest to personify with which makes a reader much more interested in the story. The principle: “If it can happen to him it can happen to me to!” is put into action in the readers mind.

I find the story to have a large symbolic purpose in meaning of the travels, the one by train and boat for example, symbolises a mental journey made by Henry and Augusta. They build up a friendship and go through rough times when their pasts suddenly catch up with them. The story treats the problems with relationships, between friends and family and brings up the topic about whether it is possible to start to love someone even when you’re past your best years and whether it is ever to late for a couple to reunite. And with this novel Graham Greene clearly states that it is never too late to love or to make a change in our lives.

I really liked this novel and I find that I experience a new level of it now that I am writing about it. It was quite easy to read and some parts of it are almost poetic, with very painting descriptions of the surroundings and people in it. This occurs especially in the last quarter of the book and an example is:
“There was a pervading smell of orange petals, but it was the only sweet thing about Formosa. One long avenue was lined with oranges and trees bearing rose-coloured flowers which I learnt later to be lapacho. The side-street petered out a few yards away into a niggardly wild nature of mud and scrub.”

(page 201, lines 15-19).

This novel is written not to be one of a million but rather to be the reason to the author being given a Nobel Prize for literature. It contains words and sentences in for example French and Italian and sometimes the characters discuss classic literature, events and persons.
But there is one part of the book I have very hard to cope with and that is the ending. It feels as if Graham Greene just wanted the story to end and therefore decided to copy an ending from a Harlequin-novel or something. It is flat, boring and in any other book I would have thought of it as the probable, predictable ending. But not in this one, I expected something much more but instead I got deeply disappointed.

Korståg

INLEDNING

Jag kom att bli intresserad av korstågen av en ren slump och jag minns inte ens hur det verkligen gick till även om jag tror att det hade att göra med att jag läste det i en bok eller kanske i ett av de häftena som vi arbetade med gällande de abrahamitiska religionerna.
I vilket fall som helst så blev jag intresserad av frågan och kom på ett par av de frågor som kunde leda mig vidare i mitt arbete. De frågorna var:

Vad innebär ett korståg?
Varför startade korstågen?
Vilken roll spelade religionen i korstågen?
Vad resulterade korstågen i?
Hur svarade den muslimska världen på korstågen?
Hur påverkar korstågen oss idag?

Så syftet med det här arbetet är att ta reda på svaret på så många av dessa frågor som möjligt och under tiden bli bättre insatt i vad korstågen egentligen är. Jag eftersträvar att öka min kunskap ifråga om korstågen och den tid under vilka de föddes och jag vill försöka förstå de roller som de olika kyrkorna har spelat i den här frågan.
Det sätt på vilket jag har valt att ta reda på dessa fakta är att läsa flera olika faktaböcker i ämnet och att leta efter fakta på olika, seriösa hemsidor så som nationalencyklopedin och annat utgivet av erkända, tillförlitliga forskare inom ämnet.
Anledningen till att jag inte har velat använda mig av så många hemsidor eller av andra media så som tidningsartiklar och annat är det att ämnet korståg och då speciellt de frågor angående dem som jag är ute efter, är så pass invecklade att jag ville vara säker på att jag hade riktigt tillförlitliga källor vars uppgifter jag lätt kunde jämföra med varandra. Dessutom var min första tanke då jag behövde information att gå ner till biblioteket och söka efter böcker inom ämnet, senare kom jag att tänka på nationalencyklopedin och blev tipsad om att Thomas Madden hade forskat mycket om korstågen varefter jag lade till även det materialet till min informationsbank.

RESULTAT

De tre troslärorna

Alla dessa tre följande religioner som tas upp är monoteistiska och kallas med ett gemensamt namn för de abrahamitiska religionerna då de alla tar upp Abraham som sin anfader och patriark. Alla har dessutom med bönen och trosbekännelsen som två mycket starka och varaktiga delar i sitt religionsutövande.

Islam
De fem grundpelarna; trosbekännelsen, bönen, zakaten (allmosan), fastan och vallfärden är alla mycket stora delar av den muslimska tron och de står för de skyldigheter som människan har gentemot Gud, Allah. De tror på att det har funnits många profeter varav Muhammed var den siste och störste och att den skrift som han mottog, Koranen, kom direkt ifrån himlen och därför var Guds egna, oförvanskade ord.

Judendom
Tanken på att vara ”det utvalda folket”, de som står närmast Gud, Jahve, är en av de starkaste grundpelarna i judendomen. Att ha ett unikt förbund med Gud och att vara det folk som Han valde till att bli det ljus som skulle leda mänskligheten och sätta exempel för hur man bör leva är en genomgående tanke i judendomen.

Kristendom
Kärleken, till Gud och till sina medmänniskor är en av de fundamentala delarna inom kristendomen. Det är ett budskap som tas upp på många ställen i den heliga skriften, Bibeln, och om och om igen dyker upp när man talar om moral och etik.
Kristendomen skiljer sig även från andra religioner då den tror på Treenigheten som i Fadern, Sonen och Den Helige Anden. Alla dessa tre skulle vara olika skepnader av en och samma Gud, den ende som tillbes inom kristendomen. De talar även om Jesus som Guds och Messias och att det är runt denne, som är en del av Gud, som tron delvis är centrerad.

Jerusalems betydelse

För att försöka förstå varför alla dessa tre abrahamitiska religionerna är, och har mycket länge varit, så intresserade av just staden Jerusalem.
Denna stad har genom historien blivit både erövrad och återerövrad åtskilliga gånger av olika religioner som alla har ansett sig äga rätten till Jerusalem på grund av sin religions historia.

Enligt judendomen var Jerusalem som mest intressant före år 70 e. Kr. då Salomos Tempel föll för andra gången och judarna inte längre kunde vallfärda till templet för att utföra sina ritualer. Efter korstågen har dock dessa vallfärder blivit mer aktuella även om judarna då tvingades utföra ritualerna på själva Tempelberget, platsen där Salomos Tempel en gång ska ha stått.

Inom kristendomen anses vallfärder/pilgrimsfärder vara överflödiga då Gud finns överallt och det är bättre att studera Bibeln än att sammankoppla Gud med en bestämd plats.
Fram till början av 1000-talet fanns den Heliga Gravens kyrka placerad i Jerusalem, byggd år 326 e.Kr. tack vare drottning Helenas påstående att Jesu grav befann sig på den platsen. Dessutom var givetvis kung Salomos Tempel även en kristen helgedom fram till dess förstörelse.
Även Tempelberget innehar en stor roll i listan på kristendomens heliga platser världen över.

Islam har egentligen Mecka och Medina som sina främsta vallfärdsorter men tack vare någon framstående persons påstående att Jerusalem låg tre mil närmare himlen än vanliga städer så blev även den en av de muslimska pilgrimernas destinationer. Också här dyker Tempelberget upp som en viktig plats, bland annat på grund av Klippdomen och al-Agsamoskén som båda ligger placerade på berget. Klippdomen är islams tredje heligaste helgedom då den sägs vara byggd ovanpå den ca 17´13 meter stora klippan som ska ha varit toppen på Moria berg där Abraham var beredd att offra sin son Isak. Jerusalems muslimska betydelse ska också ha att göra med att det var dit Muhammed fördes under sin uppenbarelse om himlafärden, en av de viktigaste punkterna i Muhammeds muslimska liv.

Genom alla tider har Jerusalem som sagt plågats av diverse krig och erövranden. År 638 e.Kr. kom staden dock att hamna i muslimernas händer då dessa lyckades erövra staden från bysantinerna. Under islams inflytande skedde mycket i staden, Klippdomen byggdes och den Heliga Gravens kyrka jämnades med marken. Cirka 20 år innan det första korståget började seldjukerna förfölja judar och kristna i staden, även detta tros ha bidragit till att påven vidtog de åtgärder som han gjorde och var en av de droppar som till sist fick kristna runt om i Europa att ge sig av från sina hem för att möta en dödlig fiende.

Europa före korstågens tid

Under tiden strax före det första korståget var Europa och de västra delarna av Asien främst uppdelade i tre olika maktblock; Västeuropa, det Bysantinska riket och Islamvärlden.
En av de saker som skilde dessa stater åt var deras religiösa tro. Både Västeuropa och Bysans tillhörde visserligen kristendomen men medan västeuropéerna följde romersk-katolicismen och såg påven som sin högste andlige ledare förespråkade bysantinerna den mer konservativa grekisk-ortodoxa tron där kejsaren sågs som ledare över både den världsliga och den andliga världen. Detta faktum gjorde att staterna tolererade varandra även om de ogillade den andras tro och klyftan mellan de två greningarna ökade bland annat på grund av åsikterna om vem som var den verklige andlige ledaren. Bysantinerna hade dessutom mycket svårt att förstå hur katolikerna kunde ge påven tillåtelse att ändra om i traditionerna, något som inom den ortodoxa kyrkan var förbjudet sedan ett kyrkomöte som ägt rum några hundra år tidigare.
Som om inte det var nog ansåg bysantinerna dessutom att västeuropéerna var barbarer utan några som helst kunskaper av värde om det inte gällde krig eller annat våld.
De tre olika trosriktningarna som stod för dessa tre, stora riken var alltså i konflikt med varandra av olika skäl. Detta tillsammans med en tillfällig försvagning av de islamska områdena, orsakad av stora inre stridigheter mellan olika ”stammar” kan mycket väl ha varit en av orsakerna till korstågens intåg i historien.

Innan korstågen riktigt hade kommit igång pågick det en del kamper i ett område nära Konstantinopel, där det fanns en stad vid namn Nicaea. Denna stad hade efter många om och men tagits över av turkar sedan bysantinerna hade förlorat flera slag i närheten av staden.
Allt detta bidrog till att detta turkiska kungadöme sågs som ett hot mot Konstantinopel då det inte var mer än en tredagars resa emellan de två städerna.

Korstågens barndom

Under början av 1000-talet föll det sig så att kejsaren i det Bysantinska Riket, Alexios Komnenos skrev till den katolske påven och bad denne skicka honom soldater för att han skulle kunna försvara sig då turkarna ansågs vara ett stort hot mot Konstantinopel.
Oturligt nog för kejsaren så råkade påven vid ungefär samma tidpunkt få höra skräckhistorier om hur kristna pilgrimer förvägrades rätten att besöka vissa kristna helgedomar i Jerusalem som under den tiden stod under islamskt styre.
Dessa fakta tillsammans med de många berättelser som talades om muslimernas seder och beteenden fick påven att reagera starkare än vad kejsaren hade hoppats på.
Påven, Urban II kallade till ett kyrkomöte i Clermont, Frankrike den 27 november 1095 där han talade om hur fruktansvärt det var att de ”otrogna” (muslimerna) regerade i den stad där Kristi hade bott och levat. Att soldater skulle skickas för att stärka Konstantinopels armé finns det överhuvudtaget inga bevis för att han sade något om alls.
Hans ord väckte starka känslor hos dem som var närvarande vid mötet och innan han ens hade hunnit tala klart så avbröts han av publikens patriotiska rop, ”Deus le volt!”, (Gud vill det!).
Men resultatet av hans ord var även att präster runt om i stora delar av Europa predikade om hur var gudfruktig människa som hade medel borde resa till Jerusalem för att befria det Heliga Landet från de otrogna som så orättmätigt hade belägrat det.
Och nog rönte predikningarna resultat. Människor från alla olika samhällsklasser valde snart att ”ta korset”, det vill säga att avlägga ett löfte till kyrkan som innebar att den som svurit eden var tvungen att resa.

Bara ett år efter påvens tal i Clermont hade korslöften avgetts i såväl Skottland som i Spanien och alltfler rustade sig för den långa och mödosamma resan. Alla som skulle till att resa gjorde det dock inte frivilligt. Om en adelsman eller någon annan rikare person hade valt att avlägga löftet och resa var även hans tjänare tvingade att följa med.
En intressant detalj med dessa korslöften var att det följde med en del regler, korsfarare som dog under sin resa blev till exempel martyrer men det sades även att korståget inte gick ut på själva erövringen utan på att man skulle återta kristendomens heliga platser, inte krossa andra religioners helgedomar.
Detta verkar dock inte ha fått någon större genomslagskraft då det finns samtida skrifter som talar om hur judar, som inte alls var inblandade i denna konflikt, blev mördade och hur moskéer längs med korsfararnas väg brändes ner och förstördes.

Till slut var det såväl adelsmän, munkar och andra kyrkans män, tjänare och även ”fattiga” som reste för att försöka återta Jerusalem ur muslimernas klor.
Det uppstod dock en hel del problem orsakade av stormännens inre stridigheter och de fattigas uppenbara okunskap och dåliga allmänbildning och vapenträning. Det enorma antalet människor som gav sig av utgjorde också stora problem ifråga om kost och logi, och dessutom var det svårt att ta hand om barn, kvinnor och gamla medan man var på resande fot.

Innan detta ”riktiga” korståg hann ge sig av i mitten av 1096 bestämde sig en stor grupp av det enklare folket för att själva ge sig av mot Jerusalem på ett korståg. Denna grupp innehöll människor som visade sig vara mycket blodtörstiga och detta korståg, som sanktionerats av kyrkan vilken under den tiden spelade en stor roll i en människas liv.
Detta ”bondekorståg” kom att stå för en stor del av de fördomar som i denna dag finns ifråga om korstågen. Alla dessa fördomar – så som att de utfördes enbart för att få slåss och döda, tjäna mer pengar, land och handelsvägar – behöver inte vara falska helt och hållet falska men det var troligtvis genom detta första bondekorståg som de beskrivningarna formades.
De dödade och torterade ibland människor som de mötte längs sin väg. Bönder som vägrade ge dem av sin mat och andra som de bara ogillade. Judiska bosättningar förstördes och människorna dödades, samtidigt som dessa korsfarare såg sig själva som hjältar då de utförde kyrkans, och därigenom Guds, vilja. De flesta dog sedan av svält, sjukdomar och annat som de råkade ut för under resans gång och då såg de på de döda som martyrer, precis som kyrkan sade att de som dog under vägen till Jerusalem skulle bli.

Motiven bakom korstågen

Anledningen till att så många drog ut på korståg är ett debattämne bland forskare inom området och åsikterna går kraftigt isär. Några anser att korstågens enda motiv var att krossa andra religioner och på sätt ge kristendomen mer makt. Andra säger att de var till för att öka korsfararnas egna rikedomar och landområden och att kyrkan bara gav dem en ursäkt att genomföra det. Andra åsikter är att det skedde för att man hade för många krigsutbildade män men för lite krig att sysselsätta dem med. Men den förklaring som numera anses vara mest trolig bland de kunniga inom området är att kristendomens korståg var ett sorts defensivt krig mot araberna/muslimerna som under de senaste århundradena hade övertagit många områden som tidigare varit kristna. Man säger att de ville återta dessa områden samtidigt som man en gång för alla ville se till att ta övertaget över araberna och inte jämt och ständigt behöva oroa sig över om muslimerna skulle anfalla dem för att utöka sina marker ytterliggare.

Bara tre år efter det första korstågets början lyckades korsfararna slutligen inta Jerusalem och samma år, 1099 e.Kr. startade de en massaker på judar och muslimer som innebar att de som inte lyckades fly innan korsfararna nådde dem dog, oftast på mycket otrevliga sätt.
Några muslimer som lyckats fly till Damaskus blev delar i den process som så småningom ledde till muslimernas återtagande av Jerusalem. De kallades av vissa ”al-mudjahidin” som vid en fri översättning betyder soldater i det heliga kriget, Djihad.
Torts att man redan då talade om ett heligt krig så dröjde det nästan hundra år innan muslimerna återigen kunde kalla Jerusalem sitt.
När detta väl skedde under ledning av Saladin år 1187 var det inledningen på ännu fler korståg. Inget av de lyckades dock lika väl som det första och muslimerna behöll makten i Jerusalem och lyckades hålla ut igenom alla (de officiellt klassade) korstågen.
Trots alla motgångar på Jerusalemfronten fortsatte påvarna att tala för korstågens betydelse och vid ett mycket viktigt kyrkomöte år 1215 då man under påven Innocentius IIIs ledning proklamerade ett nytt korståg (det ) och dessutom bestämde att judar skulle tvingas bära speciella, särskiljande dräkter. Det sista kan ses som ett klart led i den antisemitismen som genomsyrade dåtidens samhälle. Detta möte kallas för övrigt ”det fjärde laterankonciliet” och anses vara det allra mest betydande kyrkomöte som tog plats under medeltiden.
Till och med den i västvärlden kände Rikard Lejonhjärta (ingen som har sett Disneys Robin Hood kan ha missat honom, det modiga lejonet som inte suger på tummen) misslyckades i sitt försök att återerövra staden under det tredje korståget. Efter det och diverse andra mer eller mindre lyckade korståg slutade den katolska kyrkan halvt om halvt predika till folket om att de borde ta sig till det Heliga Landet. Istället satsade de sin kraft på andra frågor och på att återta andra områden än just Jerusalem.
Trots att så många korståg hade misslyckats fortsatte folk ge sig av på olika korståg och några av dem ledde till små framgångar. Det fjärde korståget innebar att katolska kyrkan fick makten över det tidigare grekisk-ortodoxa Bysantinska Riket och andra nådde bland annat Egypten och olika områden runt om Jerusalem. Ledaren för det fjärde korståget lyckades med hjälp av diplomati till och med återfå Jerusalem under en kortare tidsperiod.

Riddarordnarna under korstågstiden

Under korstågens tidsera fanns det många korsfarare som levde nästan fullt efter munkarnas regler, men med den skillnaden att de även var riddare som krigade för sitt leverne. Detta med att kriga ingick inte riktigt i munklivets sysselsättningar så istället för att ge upp sitt krigiska liv till fördel för att leva i ett kloster bildade nio riddare ett brödraskap av krigarmunkar. De svor sedan en ed inför patriarken i vilken de lovade att ha som sin uppgift att försvara pilgrimer från rövare och andra våldsmän som kunde lura längs vägarna till Jerusalem samtidigt som de följde de levnadsregler som präster levde efter.
Deras uppdrag kom dock att så småningom ändra karaktär och de inrättade en förläggning på Tempelberget och flyttade in i al-Agsa, en muslimsk moské som övertagits av kristna vid intåget i Jerusalem år 1099. Den här gruppen blev sedermera av kyrkan godtagen som en orden och fick utökat medlemsantal och makt. Medlemmarna delades in i fyra olika grupper som berodde på deras status, denna visade sig bland annat genom att riddarna bar vita dräkter medan de andra var svarta eller bruna. Men gemensamt för alla var att de hade märkt sina dräkter med ett rött kors. Deras orden förbjöd kvinnor (men vidtog även åtgärder för att förhindra sodomi, homosexualitet) och upplöstes officiellt av påven 1321 efter att de sysslat med bankverksamhet där ränta ingick. Först 1705 återupprättades den även om många organisationer under åren har påstått att de har fört denna orden vidare under det fyrahundraåriga uppehållet. Den här orden kallas numera för Tempelriddarorden (Tempelherreorden) och har nuförtiden kontor i många städer runt om i världen. Även en annan, senare tillkommen orden vid namn Frimurarorden har fångat upp Tempelriddarnas idéer och följer ungefär samma riktlinjer som de tidigare.
En annan orden som fanns under korstågstiden var Johanniterorden (även kallad Malteserorden) som hade som sin uppgift att sköta om sjuka och skadade. Den hade uppkommit redan innan korstågen startade men fick vid den tidpunkten en ökad betydelse då de upprättade härbärgen och sjukhus dit man kunde föra de som insjuknat eller skadats under de många stridigheter som uppstod längs med korsfararnas resväg. De gjorde ingen skillnad på sjuka människor utan tog emot alla så länge de inte hade lepra (spetälska).
Senare fick de även en mer militärisk inriktning och de började slåss mot muslimer och andra som överföll pilgrimer med flera. De bar svarta dräkter med ett vitt johannitkors fastsytt på sin vänstra axel och bar röda sköldar som även de var märkta med ett vitt johnnitkors. Även riddarna inom denna orden fick avlägga munklöften, det vill säga lova att leva i celibat och fattigdom med mera. Denna orden har aldrig upphört att existera utan finns fortfarande på olika ställen i världen, antingen i en protestantisk (johanniter) eller en katolsk (malteser) gren.

Korstågens nutida betydelse

Ordet ”korståg” har en helt annan innebörd i dagens arabvärld jämfört med hur vi ser på uttrycket här i väst. I öst står det för icke-muslimers försök att utrota eller åtminstone förtrycka islams anhängare medan det i väst innebär ett försök att få bukt med något problematiskt så som droger, prostitution eller liknande.
Detta kan orsaka stora missförstånd mellan länder vilket var just vad som hände då George W. Bush förklarade att jakten på Usama bin Ladin var ett steg i ”korståget mot den internationella terrorismen” efter terrordåden den 11 september. Respons kom ifrån arabvärlden med uttalanden varav de flesta gick ut på att Bush ville förfölja muslimer.
Det är dock inte enbart ordet i sig som fortfarande är kontroversiellt utan även de historiska korstågen som väcker debatt och lägger sig mellan islam och kristendomen, mellan västvärlden och arabdominerade områden.
Många muslimer anser nämligen att korstågen bör jämställas med Förintelsen under andra världskriget då båda gick ut på att man medvetet dödade delar av en specifik religiös population. När så påven Johannes Paulus II bad flera olika grupper; kvinnor, muslimer, judar med flera om ursäkt för hur de har behandlats av kyrkan i det förflutna såg stora delar av den muslimska världen det som ett bevis på att folk äntligen höll på att få upp ögonen för de förföljelser som de har utsatts för av den kristna kyrkan under historien.
Det finns många fler bevis på hur olika muslimer och kristna ser på korstågen men tyvärr är de nästan alla högst nedslående exempel som bara visar på de stora olikheter som finns i de olika synvinklarna.
Inte heller verkar det finnas några tecken på att detta trätoämne som korstågen, de historiska såväl som de nutida, innebär kommer att komma till punkt inom den närmaste framtiden utan man fortsätter istället att använda dem som en sköld i konfrontationer mellan olika religiösa grupper.

ANALYS OCH DISKUSSION

De resultat som jag fick ut av det här arbetet är inte alltför lätta att utröna. Visserligen finns det en mycket fakta och men ju djupare insatt i ämnet som jag har blivit desto mer komplicerat har frågan om korstågen visat sig vara. Det verkar som att religionens roll i hela korstågsaffären har varit mer eller mindre betydande olika perioder. Kyrkans, eller framför allt påvens sanktionerande av korstågen har påverkat historien mycket och än idag lever vi med dess efterverkningar. Man ser fortfarande vilka slitningar som finns emellan både mellan kristendomen, judendomen och islam och inom kristendomen i sig själv.
Om man vill vara lite lustig skulle man kunna säga att kristendomen lider av både interreligiösa och introreligiösa problem.
Korstågen i sig själva verkar bara ha varit ett symptom på all den övriga oro och maktkamp som pågick i Europa under tiden, och religionen hamnade som vanligt i stormens öga på grund av den roll som den spelade under den tiden.
Trots att jag egentligen startade upp detta arbete med intentionen att ta reda på mer om korstågen så kom jag att upptäcka mer om hur mycket kyrkan betydde för medeltidens människor och om alla de uppoffringar som man var beredd att göra för kyrkans sak. För trots att flera forskare tror att korsfararna ofta gav sig av för att tjäna pengar, ära och andra tillgångar så håller jag nog med dem som talar för att de gav sig iväg just för att de kände att de var tvungna att göra det för kyrkan och för att de hörde så många historier om hur pilgrimer, heliga platser och till och med de muslimska kvinnorna behandlades illa.
Jag ser så många paralleller med det som hände under andra världskriget att det vore skrattretande om det inte hade orsakat så mycket lidande för alla inblandade. Det är liknande förhållanden ifråga om propagandan; under medeltiden spreds det ut att muslimerna vanhelgade den plats där Jesus hade bott och levat och kristna uppmanades att ta upp kampen mot dem. Nazisterna smutskastade inte muslimer utan judar men mönstret är ändå det samma även om Hitler kanske inte talade så mycket om sin religiösa tro utan mer om rasbiologi.
Det här arbetet har åtminstone visat mig att propagandans makt inte direkt är en ny uppfinning utan något som har funnits mycket länge.

Något annat som jag mycket tydligt kände av var det faktum att historien är skriven av vinnarna och att det är fruktansvärt svårt att få reda på det som låg bakom allt det som skedde under tidsperioden. Väldigt få skrifter skrevs under precis den tid då något hände, det mesta nedtecknades månader i efterhand och det gör självklart att det inte längre är neutrala fakta utan snarare olika varianter av sanningen som har förändrats för att framställa skrivaren (eller dennes uppdragsgivare) i bästa dager och se till att deras åsikter verkar riktiga medan man skriver de allra minst fördelaktiga saker om sin motståndare för att dra honom i smutsen.
Det var överhuvudtaget mycket svårt att försöka reda ut vad som stämde och inte angående exempelvis anledningen till att så många korsfarare gav sig iväg. Det fanns nästan lika många åsikter om det som jag hittade källor och det verkar helt enkelt inte finnas något riktigt svar på den frågan eftersom det hände för så länge sedan och skrivarna då inte var så intresserad av korsfararnas motiv.
Hela alltet får mig att undra om det någonsin kommer att finnas något direkt svar på alla dessa frågor som finns gällande korstågen. Kanske är det så att de skedde för alltför länge sedan för att vi som lever nu, nästan ett årtusende efter dem ska kunna förstå dem och ens kunna tolka de dokument som finns bevarade från den tiden. För trots allt så lever vi inte längre under samma förhållanden, samhället blir mer och mer sekulariserat och vi har svårt att förstå hur människor kunde lämna sina hem, sin trygghet för att återvinna områden som bara var intressanta för att en person hade bott där tusen år tidigare. Världen ser inte längre ut som den gjorde då och inte ens muslimernas djihad är längre det samma som det en gång måste ha varit. Då var det en defensiv försvarshandling, nu kallas ofta offensiva våldshandlingar, utförda av muslimer som påstår att det är för att försvara sin tro, för djihad.
Sanningen är att det verkar vara närmast inpå omöjligt att nå in till kärnan i dessa korståg, deras orsaker och deras spridning. Inte ens under den period då de pågick hade de samma innebörd sinsemellan. Vissa riktade sig visserligen mot Jerusalem, men andra drog mot Egypten och Bysans, som tidigare varit deras lierade. Detta får mig att tro att korstågen till en början mycket väl kan ha varit en religiös affär där kyrkan använde dem som ett medel för att återvinna såväl kristen mark som viktiga heliga platser. Men så småningom tror jag att de övergick till att mer handla om girighet, efter land, rikedomar och makt istället för att ha religiös rättvisa som mål. Av de människor som drog ut i de första korstågen var nog de flesta djupt troende personer som troligtvis kände det som en djup kränkning mot kyrkan, Gud och humaniteten att höra om hur illa behandlade muslimska kvinnor, pilgrimer och andra blev.
För en av grundstommarna inom den kristna Bibeln är just kärleken till din nästa och med tanke på hur starkt dåtidens människor trodde på Bibelns ord vore det inte längre alltför otroligt att tro på att många gav sig av mot Jerusalem av ädla, religiösa skäl.
Jag har också kommit att undra över hur betydelsefulla korstågen var när det gäller splittringen mellan den grekisk-ortodoxa och den romersk-katolska kyrkan. Kanske hade de kunnat enas om inte ett av korstågen hade tågat mot, och intagit Konstantinopel, vem vet.
Men å andra sidan hade de två kyrkorna varit på varandra redan innan det korståget startade så deras brytning skulle troligtvis ha kommit ändå om de alltid letade efter en orsak till att gå isär. Likaså funderar jag över hur kraftigt korstågens historia har kommit emellan islam och kristendomen. Och hade de alls ägt rum om inte väst hade varit så dåligt insatta i islam och muslimernas levnadssätt? Det är i alla fall en fråga som kan ställas än idag. Vi gör trots allt samma missar som man gjorde då, vi förstår inte varandra och många kristna västerlänningar ser på muslimer som terrorister och barbarer. Många muslimer är också negativt inställda till västerlänningar och tar varje chans de kan förolämpa våra livsval; så som att vi dricker alkohol, spelar på kasinon och liknande saker.
Är inte risken med denna okunskap att vi återupprepar våra förfäders misstag och startar krig som kanske kunde undvikas, om vi bara försökte förstå och respektera varandras tro och livsval. Man behöver inte gilla allt men man kan ändå respektera det, det är trots allt ett av de allra mest fundamentala tingen i alla dessa religioner, att respektera sina medmänniskor. Men trots respektens stora betydelse är det den del som allt som oftast glöms bort.

KÄLLFÖRTECKNING

Böcker:
Armstrong, Karen, Historien om Jerusalem, en stad - tre religioner (1997), Forum
Harpur, James, Heliga platser – möten mellan himmel och jord (1996), Rabén Prisma
Hedin, Christer, Abrahams barn – Vad skiljer och förenar judendom, kristendom och islam? (1999), Bokförlaget Arena
Kahan, Semy, Jerusalem i kulturens och religionens spegel (2003), Brutus Östling Bokförlag Symposion AB
Kimball, Charles, När religionen blir ond (2004), Natur och Kultur
Maalouf, Amin, Korstågen enligt araberna (1991), Alhambra Bokförlag
Smart, Ninian (red.), Atlas över världens religioner (2000), Könemann Verlagsgesellschaft mbH
Wibeck, Sören, Korståg – Västerlandets heliga krig (2005), Historiska Media
Wibeck, Sören, Religionernas historia – om tro, hänförelse och konflikter (2003), Historiska Media

Hemsidor:
www.nationalreview.com/comment/comment-madden110201.shtml (9 feb. 2006), texten Crusade Propaganda – the abuse of Christianity’s holy wars av Thomas F. Madden
www.ne.se (25 jan. 2006), sökord ’korståg’, ’korstågen’, ’riddarväsen’, ’korsfarare’, ’korsriddare’, ’barnkorståg’, ’orsaken till det första korståget’*, ’historiskt kyrkomöte’*

* frågor som stod under de andra artiklarna och var besvarade av Dick Harrison (professor i historia) och Per Beskow (docent i historia).